Jaha, dags att ta farväl. Tack för allt.

Lämnar er med Luther. I publiken sitter Janet Jackson och Dionne Warwick och gråter medan han framför den definitiva versionen av Bacharachs ”A House is Not a Home”.

Jag vet att ni inte förstår det här, men det gör inget. Jag gillar er ändå.

Det finns inget dystrare än en tom krog. Jag var precis och hämtade middag på kinesen Aberdeen (varför döper man en kineskrog efter en luguber skotsk stad?) på Grev Turegatan. En sorgsen krögare satt vid ett bord och blickade ut över sin obefolkade skapelse. En lika sorgsen servitris tog upp min beställning vid disken. Under kvarten jag fick vänta hände ingenting. Absolut ingenting. Krögaren satt som förstelnad, apatisk. Kanske funderade över hur mycket han skulle gå back just ikväll. Servitrisen låtsades finjustera kvittoapparaten, för att bedöva tristessen.

Jag blev så ledsen för deras skull att jag la till en friterad banan med vaniljglass i min beställning. 

Hur tar jag reda på ifall en tjej gillar (vill ha sex) mig eller inte?

- Reaktionen på ett ordentligt skamgrepp brukar ge en fingervisning. Eller så frågar du henne bara.

Favoritställning?

- Grodan.

Vad är meningen med livet?

- Relationer.

Kommer du blogga någon annanstans efter detta?

- Nej. Inte på länge i alla fall.

Kanske du kan uppsummera ditt liv och din karriär? Som Alex Schulman gjort ett par gånger…
- Håll utkik i bokhyllorna kring 2025.

När älskade du första gången?
- När jag var 14. Jag lurade länge min käre vän Svante att jag gjorde vid 13, för att ha gjort det innan honom. Men såhär 20 år senare kan jag erkänna att det var en lögn. Det som hände då kan knappt räknas till petting.

du kan ju för oss tröga idioter förklara vad som händer? Du är frilansare. okej. Men varför slutar du på Pause? Vad var du på Pause innan du slutade? Vart ska du ta vägen?
- Startade tidningen 2003. Chefredaktör för den i två perioder. Håller på med några olika projekt inom media just nu, samtidigt som jag frilansar för olika tidningar.

Vore det inte bättre om du la tangentbordet på hyllan nu och besparade oss denna fullständiga degenerering?
- Förmodligen.

Men du kan ju inte bara sluta så här. Rakt upp och ner. Gör inte det. Varför?
- Om jag ska vara smärtsamt ärlig så har jag aldrig riktigt gillat att blogga. Därav tredagarsintervallen på uppdateringar. Texterna blir ofta lite hafsiga och ogenomtänkta. Vissa grejer blir kul och bra, men det mesta blir skit. Och för någon som delvis livnär sig på att skriva så är timlönen för att skriva blogg totalt jävla värdelös. Till och med för Alex Schulman.
Men jag är väldigt tacksam gentemot er som stått ut med att kika in på den här bloggen varje dag, trots att den allt som oftast gjort er besvikna.

jag skulle vilja veta vem som sköt olof palme. vet du det?
- Christer Pettersson. Utan tvekan. Jag menar, såhär kan bara en statsministermördare sjunga.

Jag är full av skit. Under loppet av en tvåtimmarsmiddag igår hann jag vräka ur mig att jag innan årets slut ska ha börjat med en själsligt utvecklande kvällskurs samt ha arbetat i minst två månader på ett barnhem i Burundi.

Inget av ovanstående kommer givetvis att hända.

Jag är – och har alltid varit – en bullshitter när det kommer till löften om att börja leva ett mognare och mer berikande liv.

Med jämna mellanrum hävdar jag alltid att jag ska springa Stockholm Maraton, ta med C på opera och böra pensionsspara.

Men så börjar jag fundera. Är det verkligen värt sönderskavda bröstvårtor, försämrat immunsystem med 30 % och minst tre tappade tånaglar? Vill jag verkligen spendera 1000 spänn på att se tjocka människor i trikåer framföra musik som jag innerst inne avskyr? Och vill jag verkligen ge upp (den sällsynt naiva) förställningen om att jag vilken dag som helst kommer snava på en affärsidé som gör mig till dollarmiljonär på mindre än ett år?

Självklart inte. Jag måste lägga av med de där larviga utfästelserna. 

Bara fyra inlägg efter det här. Något särskilt ni vill läsa om eller ha svar på? 

Den här har jag missat. Andreas Kleerups knarkförsvar. Som en haiku, eller nåt. Intressant grepp. 

Låg och läste en bok om världens mäktigaste familjedynastier igår. Många av släkterna, som Rotschilds och Guggenheims,  är judiska, till ingen förvåning alls. Min mest framgångsrika polare är jude, till ingen förvåning alls.

Jag funderar ofta på om jag inte fått det bättre om jag fötts judisk. Religionen är inget vidare, men den är knappast värre än kristendomen. Jag slipper gärna omskärelsen och att behöva voucha för staten Israel. Men det finns ett par nedärvda perks som lockar. Ett kollektivt duktighetskomplex som gör att man jobbar utav bara helvete. Ett sinne för nätverkande som är oöverträffat. Och bröllopsceremonierna är överlägsna – det går inte att misslyckad med en fest om man får kasta glas, dansa ringdans och vråla ”mazel tov”.

Vad tror ni om Hugo Rehnbaum? Ja?

Som nybliven frilansare kastas jag mellan möten för olika medieprojekt. Något som är frapperande är hur fruktansvärt bra alla bolag tycks gå. Mitt i brinnande lågkonjunktur. Om man får tro personerna bakom alltså.

Jag har ett par brister som företagare. Eller rätt många om jag ska vara ärlig. Men det finns en brist som jag är stolt över.
Jag vägrar att blåljuga folk i ansiktet om att det går som tåget när det inte gör det. Den där amerikanska visa aldrig svagheter-filosofin känns hopplöst omodern. Och framför allt sjukt tråkig.

Motgångarna är ju intressanta. Man lär sig massor av sina missar, och när man öppnar sig och säger som det är kan klokare människor än man själv komma med goda råd.

Av 100 nystartade företag är det bara några stycken som verkligen blir något. Alltså är det 95 företag som går sådär eller rent ut sagt dåligt. Med andra ord är det ganska många av ”det rullar på som fan”-människorna som ljuger utav bara helvete.
Ekonomiskt har bara ett av mina projekt visat riktigt bra siffror. Det är Moore. Allt annat har antingen gått runt eller förlorat pengar. Och det här berättar jag gladeligen på alla mina möten.

Gör det här mig till en idiot?

Den här sällsynt begåvade och sympatiske dansken har skrivit om mig.

Äntligen en människa som förstår mig.

Men precis som alltid med danskar så fattar jag inte mer än hälften.
Kan någon hjälpa mig? Vad betyder ”lun”. Och ”væmmes inderst inde ved gang på gang at skulle gentage den cyklus”?

Här är texten. Jag har fetat de ord jag vill att ni tar till er ordentligt.

Hugo Rehnberg er blog-generationens mentor i Sverige. Han er chef for Lejon Media og har i sin egenskab heraf oplært unge vilde som Kristoffer Ahlström og Viktor Barth-Kron. Det mærkes, at han egentlig er lidt for gammel til det her. Han opdaterer (alt for) sjældent og befinder sig nok egentlig bedst med at skrive regulære artikler i et trykt magasin.

Når han skriver, er det dog som oftest lysende. Han lider ikke af det sædvanlige storhedsvanvid men fejrer i stedet antiheltens triumfer. Han er lun, skarp og en smule livstræt. Han har set alt, prøvet det meste og væmmes inderst inde ved gang på gang at skulle gentage den cyklus.

Han har dog et problem. Han behøver en klovn at spejle sig i. En mere kæk (og yngre) modspiller, i hvis lys Hugo fremstår endnu mere livsklog. I gamle dage var Thomas Eriksson (tidl. på Moore) denne klovn.

Nu om stunder er det Klara Svensson, nyindsat webredaktør på Pause.

Klara slog sit navn fast som brødrene Schulmans luder/madonna på 1000 apor. Klara er ligeså cafe-deskriptiv som alle andre kvindelige svenske bloggere, samtidig med at hun lettere vulgært spiller an på sin seksualitet (hence: undertitlen på hendes nuværende blog).

Författaren som åkt dit i ett knarktillslag heter samma sak som Sveriges mest säljande författare just nu. 

Oscarsnomineringarna har kommit. Tack vare min filmkran Gösen har jag har sett nästan alla filmerna.  Här är de, med mina vinnare.

Bästa manliga skådespelare:

Richard Jenkins i “The Visitor”

Frank Langella i “Frost/Nixon”

Sean Penn i “Milk”

Brad Pitt i “The Curious Case of Benjamin Button”

Mickey Rourke i “The Wrestler” 

Min vinnare: Mickey Rourke. Min tonårsidol.

Bästa kvinnliga skådespelerska:

Anne Hathaway i “Rachel Getting Married”

Angelina Jolie i “Changeling”

Melissa Leo i “Frozen River”

Meryl Streep i “Doubt”

Kate Winslet i “The Reader”

Min vinnare: Kate Winslet

Bästa film

“The Curious Case of Benjamin Button”

“Frost/Nixon”

“Milk”

“The Reader”

”Slumdog Millionaire”

Min vinnare: Slumdog eller Frost/Nixon. Men det blir nog Benjamin Button som vinner. 

Mitt modeintresse är som sagt måttligt, däremot är jag gubbig nog att uppskatta en dyr morgonrock. Den förstärker på något vis den lyxintellektuella aura som jag försöker utstråla.

Pelle Vävare gör de snyggaste och dyraste morgonrockarna. Vill du fynda så gör du det allra bäst HÄR. 

Krönika tidigare publicerad i modemagasinet King

Jag har aldrig varit mycket för mode.

Det är inte det att jag inte gillar att klä mig snyggt, men mode är för svårt mig. För mycket färger, former, svängningar att hålla reda på.

Däremot är jag väldigt noggrann med min uniform, mitt kitt. Jag pratar om den stilmässiga formel som tagit mig åratal att utveckla och som mer än någonting annat berättar vem jag är. Min sociala bakgrund, mina karriärmässiga mål och mina popkulturella preferenser. Allt det här manifesterar jag med min uniform. Det är därför jag älskar den.

En annan orsak till att jag älskar min uniform är hur väl jag har förtjänat den. Det är nämligen bara trial and error-metoden som fungerar när det gäller att skapa en stilmässig spegel av sin personlighet. Och gud ska veta att man trampar på många minor innan man hittar rätt. Vita Gucci-loafers, glansiga dansbandsskjortor och en lilafläckig jeansrock från Versace är några av mina mest smärtsamma stilmisstag. Men eftersom de i slutändan lett mig fram till min uniform kan jag idag se tillbaks på dem med ett leende. 

Lika immun som jag är mot modebranschen alla nycker, lika barnsligt påverkbar är jag av mina populärkulturella hjältar.

Det började redan i tonåren, när såg Mickey Rourke som Motorcycle Boy i ”Rumble Fish”. I min värld var han coolness personifierad – det var omöjligt att värja sig. Jag sprang och köpte en v-ringad t-shirt och en secondhandkavaj som jag vek upp kragen på. Precis som han.

Snabbspola till 1996. Efter att ha sett Tom Cruise i den första ”Mission Impossible”-filmen insåg jag att mitt liv aldrig skulle bli komplett utan en skinnkavaj. Jag hittade den i en liten butik i West Village. Kavajen blev en del av min uniform i säkert fem år. Det var en kärlekshistoria. Varje gång jag tog på mig den infann sig ett osannolikt självförtroende. Jag var som pojken med guldbyxorna. Medan den lilla pottfrillan trollade fram en prasslande tia varje gång han stack handen i sina bruna manchesterbyxor, kunde jag räkna med ett åtminstone ett telefonnummer de gånger jag lämnade lägenheten i min skinnkavaj. Häromåret slängde min flickvän den under en garderobsrensning. Jag fick ett vansinnesutbrott, och det tog veckor innan jag förlät henne.

Sedan förra vintern är min uniform kraftigt Hank Moody-inspirerad. Den tvångsmässige fuck-upen och ”Californication”-hjälten har inspirerat mig till uniformen mörk kavaj, blå jeans, svarta boots och en enfärgad skjorta. Jag kan skicka in chinos, en enfärgad o-shirt och Stan Smith-sneakers i uniformen också utan att det blir problem. Men de gånger jag gör större avvikelser sjuder hela min kropp av oro och det blir ofelbart en dålig dag.

Jag har blivit en betydligt tryggare person sedan jag blev ett med min uniform. Den tar fram det allra bästa ur mig. Och på senare år har de stilmässiga övertrampen blivit allt färre. Men utlandsresor kan fortfarande utgöra en fara. För mycket vin, sol och halvnakna kroppar kan få vem som helst att tappa sitt stilmässiga omdöme. Det var inte många somrar sedan jag – kraftigt förfriskad – klev in i en St. Tropez-butik och slog till på ett par snötvättade Dolce Gabbana-jeans efter att ha imponerats av ett gäng snygga italienare. Så fort alkoholen lämnat min kropp insåg jag mitt misstag. Jag kör inte Ferrari. Jag kan inte göra en macchiato. Jag har inte vågigt hår. Jag blir allt annat än olivfärgad av en dag i solen. Och jag bor inte kvar hemma hos mamma. Med andra ord: de där styggelserna till jeans hör inte hemma i min uniform. Men jag tar fram dem då och då – i rent preventivt syfte. De är en perfekt påminnelse om att radikala avsteg från min grundstil är både dyrbara och pinsamma. Jag har liknande shoppingfadäser från New York (orange Karl Kani-hoodie) och Paris (ormskinnstajta silverbyxor från YSL).

Att älska sin uniform innebär inte att man är stilmässigt reaktionär. Tvärtom. En uniform ska utvecklas. Precis som med sex måste man våga vara öppen för nya idéer. Med viss moderation. Jag kommer till exempel aldrig att prova varken felching eller kavajer med metalliska inslag. Det är inte jag, helt enkelt. Och det är allt vad uniform handlar om. 

När jag gick i skolan pumpades man full av säker sex-propaganda. Man skyddade sig. Inte för att undvika oönskad graviditet eller små skadedjur som gillar att sätta bo i folks underliv. Nej, man skulle använda kondom för att man dog annars.  Av AIDS.

Det här kan vara svårt för folk kring 20 att ta in men om man var tonåring i slutet av 80-talet trodde man på det här. Om man råkade ligga med en blonderad tjej från förorten, vars sexuella historia var okänd, la man sig skakande i fosterställning och inväntade döden. Som ett skadeskjutet djur.

Men tiderna förändras, uppenbarligen. En singelkompis berättade att han gått hem med en 20-årig tjej härom månaden. Och när han propsade på att få använda kondom tvärdog hennes intresse.

”Då kan vi lika gärna skita i det”, sa hon och somnade.

Jag känner mig väldigt gammal när jag hör såna här historier.

…åtminstone om får tro det här lustiga mätverktyget som mäter bloggars partitillhörighet. Jag vet inte riktigt varför just den här bloggen hamnar på vänsterflanken, jag brukar ju inte direkt strössla med ord som solidaritet, kapitalistsvin och planekonomi. Men i framtiden ska jag försöka klämma in lite mer riskobligationer och själv är bäste dräng-floskler.