Kommer man alltid minnas hur man satt och drack öl på Bauer när ens sällskap gick ut och rökte och man i ren uttråkning gick in på Facebook i mobilen och insåg att en mängd olika personer hade någon slags liknande statusar, någon hade dött, man skickade några random sms, fick svaren att Michael hade dött, och drack öl?

Precis som man minns att man väckte mamma och pappa pÃ¥ vÃ¥rvintern 1986 och var sur över att det inte blev nÃ¥got vanligt Go’morron Sverige för att nÃ¥n himla Olof Palme var död?

Precis som man minns att man satt på kvällen en höst på nittiotalet och fattade att en riktigt stor färja på riktigt hade sjunkit i det där som såg ut som ett pyttelitet hav mellan Sverige och Finnland? Där trodde man ju att man kunde simma iland, i alla fall nästan.

Om man är åttiotalist är det ungefär samma sak.

Roligast pÃ¥ midsommarfesten där alla gäster tältar: en kille kissar pÃ¥ en annan killes tält, med motiveringen ”jag var sÃ¥ jävla trött pÃ¥ att höra ert skitsnack därinne”.

Själv var jag förutseende och sov i bilen. Hur var din midsommar?

Det finns en sajt som heter démode, där man kan se fantastiska stylingar i stil med denna. Jag har nog aldrig varit så snygg!

 

 

Banan och chokladglass i Lejonet och Björnens lilla, lilla kiosk på Medis. Så. Jävla. God.

David Batra på lånecykel nedför Götgatsbacken. Talandes i mobiltelefon om något som ska ske på Cirkus.

Svettmobbad på Apoteket då jag hävdar att den deodorant de rekommenderar inte funkar på mig. Får konstiga blickar av biträdet. När jag inte ens svettas särskilt mycket. Jag fick panik och ville typ slänga upp min armhåla för testluktning, ba Nä det är inte mig det är fel på, det är deon!

Ljudet av en yngling som försöker spela gitarr utanför mitt hem. Och munspel. Man ba Nej. Lägg ner gitarren. Nej. Ner.

Sofie och Klara var på Chics 1 årsfest i går. Jag fick inte följa med för att mina kläder var för fula (istället fick jag städa hela kontoret, och putsa deras skor. Mina händer är helt skinnflådda nu. Jag grät mig till sömns i natt. Eller snarare i morse. I natt fick jag ju inte sova, då var jag ju tvungen att städa och gno).
I gengäld vill jag nu höra ALLT om kvällen: Vem var där? Vem var fullast? Vem var fulast? Skandaler? Hångel? Alltså allt!

Jag vill ha era svar före lunch, okej?

Inte för att klaga. Men jag sitter med en att-göra-lista som är bajslång. Känner mig helt hög på energidryck och lite glad, faktiskt. Så himla glad för att jag har ett par ess i skjortärmen. DET TRODDE NI INTE VA. Vet ni. Jag gick hem i går. Hade ställt cykeln och gick till och från jobbet. När jag kom till Tegnérlunden insåg jag att jag alltid, alltid gått runt den där jävla lunden. Förutom en gång, den där gången för nästan ett år sedan nu. Då jag såg den för första gången. Jag vill minnas att det var sen kväll eller tidig morgon. Jag var på väg till efterfest och hade druckit alldeles för mycket. Lunden var helt magisk i morgonljuset. Som ett litet berg. Jag började bestiga berget med mina bara händer och fötter. Nä, jag skojar inte. Jag var så full så jag var tvungen att klättra upp och ner för Tegnérlunden. I slow motion. Som ett apdjur.

Och när jag gick där i går så började jag undra varför jag alltid gått runt. Tagit en längre men lättare väg. Jag bestämde mig för att gå över lunden i stället. Först blev det brant och jävligt jobbigt. Sedan var det bara nerförsbacke.

Jag känner mig manad att ta upp studentflaken. Igen. Jag vet. Men någonting har hänt. Jag känner inte igen mig själv. Låt mig ta det från början:

Jag hatar studenter, studentflak, studentmottagningar, fulla brudar i för smÃ¥ klänningar som sitter pÃ¥ huk utanför min port och kissar sÃ¥ det skvalar mot asfalten. Jag tog aldrig studenten själv, kanske kan man finna roten till mitt förakt där. Ã…synen av studentflak brukar vanligtvis fÃ¥ mig att vilja gasta saker som ”Grattis till arbetslösheten och välkommen till verkligheten din jävla kossa!”, och ”Oj, oj, oj, du har TAGIT STUDENTEN, vilken BRAGD, herregud, VI MÃ…STE FIRA, det är inte mÃ¥nga som lyckas med den grejen nu för tiden…”. Lite lagom sansat och nyanserat, jag vet.

Men. Men. Häromdagen gÃ¥r jag gatan fram, hör det välbekanta dunket och vrÃ¥let bakom mig, vänder mig om och ser dessa ciderindränkta barn skrika i falsett. Och ler. Jag ler! Jag vänder mig om pÃ¥ trottoaren, stÃ¥r stilla och LER! Jag kan inte riktigt förklara vad som hände sÃ¥ här i efterhand, men jag tror att tankar av typen ”Ã…h, de är sÃ¥ lyckliga…” for genom mitt huvud.

Sen gick jag hem och flådde en kattunge.

Ibland sitter man uppe pÃ¥ natten och undrar varför man lever… http://radhushumlan.blogspot.com/

Jag: (läser bloggen, ”Sofie ska sluta blogga”) Jaha, är jag alltsÃ¥ uppsagd?  Thanks for the notice” (Ropar jag högt)

Klara: Men ta däe int så negativt Sofie, (hon betonar alltid mitt namn väldigt länge när hon pratar med mig) ja har fått  tillbake lusten mäed mi blogg och känn att jaeg borde satse mäer på bloggen. Hördeudu. Du hate ju å blogge. Ella? (gotländsk dialekt för er som inte hajar)

Jag:  En 23 åring har gett mej kicken. Fint.

Jag har alltså fått kicken för första gången i mitt liv. Känns nytt och fräscht på någe vis. Typ som glassen twister. Avskedad, av Klara. Undrar om jag ska vända mig till Facket. Ska man inte bli förvarnad innan?

Typ – you suck, shape up?

Och är det inte 2- 4 veckors uppsägningstid?

Nähe, inte det nej.

Men tack och hej leverpastej!

Vi ska ha sommarfest om typ två veckor. Men ingen är direkt bjuden än. Sommarfesten brukar utspela sig hemma hos VD-Anders på Liiiivdingvö. Alla står runt baren i köket och småpratar.

Anders: Men vi måste ju ha fint väder så vi kan åka vattenskidor!
Fotograf-Johnny (flinar): Vi ska bada bubbelpool, bara du och jag…
Jag: Men åh! Ja! Jag ska ha min prickiga baddräkt! Och inte ansa muffi på flera veckor innan! Mushy sushi! Fluffy!
Miguel (vrålar): DU ÄR FAN INTE BJUDEN DITT JÄVLA VRAK!

Sofie är en quitter. Hon ska sluta blogga säger hon. ”Men Ã¥h pressen”, gnäller hon och glor pÃ¥ mig som en svettig liten bostonterrier. SÃ¥ nu kan hon quitta. Och jag kommer att lägga upp mitt jobb lite annorlunda och blogga mer. SÃ¥ vi fÃ¥r se om Ewa kommer starta en egen eller vara kvar här hos mig. Vi ska förresten kolla in WTAI i helgen. Neil Young! Dricka öl! GÃ¥ pÃ¥ fest!

Räck upp en hand alla ni som hÃ¥nglade för första gÃ¥ngen till Britney Spears ”Sometimes”!

Jag kan ett sprÃ¥k! Min kille vaknade en natt av att jag i sömnen pratade ett för honom helt annat sprÃ¥k. ”Typ rumänska”, sa han, och det lät enligt utsago ”heläkta”. Om det händer igen och han spelar in mig och det visar sig vara rumänska (eller nÃ¥got annat romanskt sprÃ¥k jag inte BÖR kunna) sÃ¥ Ã¥ker jag ut. In that case: nÃ¥gon som ruvar pÃ¥ en exorcist eller bara en riktigt engagerad prälle?

FANTASTISK hårdag i dag. Hur ofta händer det liksom. Så jobbar jag ju hemma bara för det. Typiskt.

Det finns en ny sajt som jag är inne på nästan varje dag. Den heter gravidlooken.se och drivs av urmysiga Anna Bomb och Sigge Eklunds fru Malin. Det är en grym sajt. Men jag har verkligen inget på den att göra. Det är liksom som Minoutfit fast för sånna som är preggers. Och jag är inte preggers och har inga tankar på att bli det på många många år. Men ändå går jag in och kollar. Varje dag. Kan sitta i timmar och glo på magarna med skräckblandad förtjusning. Det som ska vara något fint blir liksom lite äckligt när man tapetserar det över en hel sajt. Feta, blanka magar i tajta brallor från Gina Tricot. Visa formerna tjejer! Och jag inser att jag inte fattar känslan eftersom jag är, vad jag vet, helt barnlös. Jag tänker på att det bor djur där inne i magarna. Som i Alien-filmerna. Plötsligt spricker magen upp som en varfylld finne och de ba vrålar och skriker och livet liksom slocknar i ögonen på dem. Ut ur mammalikets mage hasar sig en åttabenad rosa jättespindel som liksom kliver ur skärmen och jagar dig och stoppar ner sina spröt i din hals och gör dig på smällen med en alien-bäbi. Illamåendet slår mig och i panik stänger jag ner gravidlooken.

Är det bara jag?

PÃ¥ mitt skrivbord ligger en bok som en kollega trodde att jag skulle ”uppskatta.” Boken heter, Nattens begär. Och nu, nu gick – Jag klär av mig naken – lÃ¥ten med Ewa Dahlgren igÃ¥ng pÃ¥ min egenkomponerade spotifylista. Tätt efterföljd av – Somewhere over the rainbow.  Och jag, jag känner mej just nu astöntig.

Over and out!

Under lunchen satt jag och Klara pÃ¥ ett favvo-fik och diskuterade brÃ¥k. ParbrÃ¥k främst. Vi kom snabbt överens om att det är bra att brÃ¥ka, det tar relationen framÃ¥t! Men nÃ¥gonstans mellan alla klapp för brösten sÃ¥ slank där in lite seriösare tankar. Av typen som ”Men man kanske inte mÃ¥ste banka pÃ¥ alla dörrar, nappa pÃ¥ allt som skulle kunna bli ett potentiellt brÃ¥k?”

”Nä, precis, inte alla dörrar, inte nappa pÃ¥ allt.” Duktiga flickor tar sig i kragen.

Men efter ett tag gick vi igÃ¥ng igen pÃ¥ temat. Och jag refererade till ett ex och sa ”Men jag blev ju sÃ¥ jävla förbannad när ja inte fick nÃ¥n brÃ¥krespons, aldrig brÃ¥k, han bara stack huvet i sanden och var tyst och tjurade och blev sen ledsen, fy fan.”

Kort därefter, för jag var inte klar än, hör jag mig själv säga ” Ja för vafan, ta fram kuken liksom!”

Först skrattpaus. Sen, hörde någon?

Ja. Uppenbarligen.

Aja, några sippar på latten sen bytte vi samtalsämne till vart vi helst skulle vilja gifta oss. Jag är kyrkoråttan och Klara kan tänka sig olika alternativ.

Luncher är bra. Man pratar om viktiga saker och kommer fram till bra slutsatser. Bråk och giftemål. Framtiden ser ljus ut. Bortsett från att jag aldrig mer kan köpa min morgonlatte på fiket.