Kommer man alltid minnas hur man satt och drack öl på Bauer när ens sällskap gick ut och rökte och man i ren uttråkning gick in på Facebook i mobilen och insåg att en mängd olika personer hade någon slags liknande statusar, någon hade dött, man skickade några random sms, fick svaren att Michael hade dött, och drack öl?

Precis som man minns att man väckte mamma och pappa pÃ¥ vÃ¥rvintern 1986 och var sur över att det inte blev nÃ¥got vanligt Go’morron Sverige för att nÃ¥n himla Olof Palme var död?

Precis som man minns att man satt på kvällen en höst på nittiotalet och fattade att en riktigt stor färja på riktigt hade sjunkit i det där som såg ut som ett pyttelitet hav mellan Sverige och Finnland? Där trodde man ju att man kunde simma iland, i alla fall nästan.

Om man är åttiotalist är det ungefär samma sak.

Roligast pÃ¥ midsommarfesten där alla gäster tältar: en kille kissar pÃ¥ en annan killes tält, med motiveringen ”jag var sÃ¥ jävla trött pÃ¥ att höra ert skitsnack därinne”.

Själv var jag förutseende och sov i bilen. Hur var din midsommar?

Det finns en sajt som heter démode, där man kan se fantastiska stylingar i stil med denna. Jag har nog aldrig varit så snygg!

 

 

Banan och chokladglass i Lejonet och Björnens lilla, lilla kiosk på Medis. Så. Jävla. God.

David Batra på lånecykel nedför Götgatsbacken. Talandes i mobiltelefon om något som ska ske på Cirkus.

Svettmobbad på Apoteket då jag hävdar att den deodorant de rekommenderar inte funkar på mig. Får konstiga blickar av biträdet. När jag inte ens svettas särskilt mycket. Jag fick panik och ville typ slänga upp min armhåla för testluktning, ba Nä det är inte mig det är fel på, det är deon!

Ljudet av en yngling som försöker spela gitarr utanför mitt hem. Och munspel. Man ba Nej. Lägg ner gitarren. Nej. Ner.

Sofie och Klara var på Chics 1 årsfest i går. Jag fick inte följa med för att mina kläder var för fula (istället fick jag städa hela kontoret, och putsa deras skor. Mina händer är helt skinnflådda nu. Jag grät mig till sömns i natt. Eller snarare i morse. I natt fick jag ju inte sova, då var jag ju tvungen att städa och gno).
I gengäld vill jag nu höra ALLT om kvällen: Vem var där? Vem var fullast? Vem var fulast? Skandaler? Hångel? Alltså allt!

Jag vill ha era svar före lunch, okej?

Jag känner mig manad att ta upp studentflaken. Igen. Jag vet. Men någonting har hänt. Jag känner inte igen mig själv. Låt mig ta det från början:

Jag hatar studenter, studentflak, studentmottagningar, fulla brudar i för smÃ¥ klänningar som sitter pÃ¥ huk utanför min port och kissar sÃ¥ det skvalar mot asfalten. Jag tog aldrig studenten själv, kanske kan man finna roten till mitt förakt där. Ã…synen av studentflak brukar vanligtvis fÃ¥ mig att vilja gasta saker som ”Grattis till arbetslösheten och välkommen till verkligheten din jävla kossa!”, och ”Oj, oj, oj, du har TAGIT STUDENTEN, vilken BRAGD, herregud, VI MÃ…STE FIRA, det är inte mÃ¥nga som lyckas med den grejen nu för tiden…”. Lite lagom sansat och nyanserat, jag vet.

Men. Men. Häromdagen gÃ¥r jag gatan fram, hör det välbekanta dunket och vrÃ¥let bakom mig, vänder mig om och ser dessa ciderindränkta barn skrika i falsett. Och ler. Jag ler! Jag vänder mig om pÃ¥ trottoaren, stÃ¥r stilla och LER! Jag kan inte riktigt förklara vad som hände sÃ¥ här i efterhand, men jag tror att tankar av typen ”Ã…h, de är sÃ¥ lyckliga…” for genom mitt huvud.

Sen gick jag hem och flådde en kattunge.

Ibland sitter man uppe pÃ¥ natten och undrar varför man lever… http://radhushumlan.blogspot.com/

Det jobbiga med att vara lat är att allt blir så jävla jobbigt.

Jag hatar att städa. Jag har en vit, hårig katt som löser väldigt mycket hår. Dålig kombo. På grund av djuret måste jag dammsuga de golvytor som syns typ en gång i veckan (vilket är jävligt ofta, med mina mått mätt) om jag ska kunna upprätthålla någon typ av socialt liv. Problemet är nu att dammsugarpåsen är fylld till bristningsgränsen, och har varit det väldigt länge. Ibland tittar jag i det där långa skåpet i köket för att se om någon har stoppat in en ny förpackning med dammsugarpåsar. Det har någon aldrig gjort.
Att köpa påsarna själv ligger liksom inte för mig. Jag är inte skapt för sådant. Jag har dessutom aldrig gjort det, tänk om jag inte vet hur man gör! Man måste veta någon siffra och hej och hå. Orka liksom. Jag har tidigare alltid levt mitt liv med människor som har ordnat det där.

Fan. Kan inte någon buda en dammsugarpåse? Jag kan skriva gott om den sedan.

Och just det, dammsugaren är blå, så en påse som passar i en blå dammsugare blir jättebra. Tack!

Jag har helt otippat fått ett nytt favoritprogram; Draknästet i ettan! Jag som kräks av ord som Entreprenörskap, Investeringar och Affärer.

Men det här kan jag glo på hur länge som helst. Nervösa människor berättar om saker de har kommit på. Ibland blir de råsågade (á la Idol) och ibland får de beröm, man blir alltså både generad och glad av programmet. Allt i ett!

Gud, vad håller det på att bli av mig? Det kanske beror på regnet.

Alltså ärligt, människor som gillar/gillade teveserien Vänner. Vafan är grejen? Har du någonsin fått ut NÅGONTING av att umgås med en människa som gillar Vänner?

Nä, tänkte väl det.

Rolig grej: sjunga gamla låtar och byta ut ord i texten mot prutt.

Exempelvis det gamla örhänget ”Ska vi byta, ska byta pruttar, ska vi byta pruttar med varann?”. Eller vem minns inte gamla godingar som ”En del har tur i spel, och en del har tur i pruttar, Woohoow en del har tur i pru-u-uttar! Yeah”. AlltsÃ¥ vinjettlÃ¥ten till Tur i kärlek, ett dejtingprogram i TV4:s barndom.

Ja, typ så.

Det här kan ju också leda in en på funderingar kring vad tur i pruttar egentligen innebär. Att man aldrig pruttar, och alltså slipper en massa pinsamma situationer? Eller att man pruttar jättemycket jämt, och anses vara en rolig prick? Eller, ja. Nä.

Mäh hallå, följ MIG! Klara vägrar lägga in min Twitter som en sån där liten box i kanten. Den räkmackan för att locka followers har man tydligen bara om man tituleras chef.red.

Stöd kampen för ett rättvisare samhälle, följ mig på Twitter här.

I dag över en brunch tog min vän upp ett problem till diskussion: Vad ska jag göra med de 40 000 jag får i skatteåterbäring om några veckor?
Jag propagerade stenhÃ¥rt för att han ska köpa en guldtacka. En guldtacka har mÃ¥nga fördelar; vi skulle kunna börja kalla honom Guldtackan, vi skulle kunna använda honom som samtalsämne när vi talar med andra människor (typ ”jag har en sÃ¥ excentrisk vän som har en guldtacka”). Han skulle dessutom kunna ha en ständigt pÃ¥gÃ¥ende tävling i sin lägenhet – besökarna fÃ¥r försöka lyfta guldtackan med ett enhandsgrepp, lyckas man vinner man guldtackan.

Att det är omöjligt att lyfta en guldtacka med bara en hand får vi ett exempel på i en sekvens ur introt till 24 karat nedan.

Har ni fler tips på hur jag ska lyckas övertala honom? Jag är så jävla pepp, tyvärr är inte min vän detsamma.
Svar till ”Hoppfull 83:a”

Jag har länge längtat efter ett granskande reportage som ska ge mig klarhet i hur fasen Bert Karlsson gick från att vara rikskänd rasist som partiledare i Ny Demokrati, till att betraktas som en mysfarbror som platsar i varenda helgunderhållning.Hur gick det till liksom?  Jag minns ingen avbön.

Jag har ingen aning, men ju mer man tänker på det kan man ju undra om inte John Ausonius också kommer få en andra chans, han kanske är bra på heminredning à la compact living? Eget program på kanal fem kanske?

Om jag någon gång dör en konstig död är det förmodligen för att Sofie har tvingat mig att lyssna på hennes pinsamma favoritlåtar. Sofie, du kan faktiskt ha lite skum smak ibland.

En gång försökte hon läka mitt brustna hjärta genom att spela Lars Winnerbäck/Miss Li-låten, den där om att sitta på ett tåg till Paaris å låta Ståckhålm vaaah. Jag dog. Det enda låten bidrog till var att jag för en liten stund fick något annat än min blödande själ att fokusera på, typ min spyende mun.

Men jag gillar Sofie ändå. Förutom när hon försöker ta över mina födelsedagsfester för att spela låten nedan. Fattar ni vad pinsamt?!