Idag är det le grande opening! Idag drar vi bort ridån! Idag lanserar vi RADAR MAGAZINE! Det är pop, det är bloggar, det är mode i massor, det är kärlek och det är det bästa som hänt den svenska bloggsfären på många många år. Jag är där (redaktionschef minsann!). Mina vänner är där. Och DU är där! Häng med och ändra bokmärket till http://www.radarzine.com/blogg/from-tokyo-with-love

PÃ¥ tal om framtid – en som DEFINITIVT ska flytta är bloggen!

Pause-eran är slut.

Istället lanserar jag, Emma, Sandra och en rad andra begåvade, spännande och inspirerande personer en ny sajt om några veckor.

Fram tills dess skriver jag några veckor på min gamla adress:

HTTP://TOKYOLOVE.BLOGSPOT.COM

Jag kommer blogga precis lika mycket som vanligt, och hålla er postade om vår nya bebis (ja, den digitala alltså).

FY SATAN VAD BRA DET KOMMER BLI!!!!

Det känns fantastiskt att sÃ¥ mÃ¥nga engagerade sitt i mitt inlägg igÃ¥r om slitningen mellan mina tvÃ¥ liv – det i Sverige där de närmaste kompisarna och familjerna finns, och det i Japan som jag och Beats byggt upp och som jag fullkomligen avgudar.

Ni är så kloka, söta ni! Om ni visste som jag tar till mig av det ni skriver.
Det finns så många bra poänger som jag tagit till mig. De flesta talar för att STANNA i Tokyo så länge det går, bland annat att:

* Flygen går ju faktiskt TILL Japan också, och stannar vi här på sikt så får föräldrar och andra som vill skaffa frequent flyer-kort.

* Vintern i Sverige är faktiskt förskräcklig och en stor anledning till varför vi inte ville stanna kvar. För vissa låter det nog tramsigt att ha med vädret som parameter, men är man en sån som jag som påverkas jättemycket av mörker och kyla så är det en viktigt punkt.

* Som jag själv många gånger tidigare argumenterat så finns det INGET som säger att barn med svenskt blod i ådrona går miste om något för att de växer upp utanför Sverige. Tvärtom. Jag har alltid sagt att jag vill ge mina framtida barn ett pass till hela vida världen. Engelska ska vara lika självklart som svenska, och de ska ha frihet att kunna bo var de vill.

* Mormor och morfar och farmor och farfar kan bli precis lika viktiga figurer i Lillans liv som om vi bott i Sverige. Man stannar hemma lite längre pÃ¥ sommaren och kanske över julen och ser till att prata ofta över video-skype och göra alla till en naturlig del av varandras liv, även om man inte fysiskt är i samma rum. Jag är ju just nu frilans och kan hänga i Sverige i längre stunder. Beats, den gamle salarymannen, däremot….
Dessutom ses man ju inte varje helg heller bara för att man bor i Sverige. VÃ¥ra familjer är i SkÃ¥ne, och vi skulle bo i Stockholm (där iofs halva min familj bor frÃ¥n och med hösten, oops…).
Vissa köper bil eller dyr tv – vi fÃ¥r väl budgetera för X antal flygresor per Ã¥r.

* Vi har kämpat som fasiken för att komma dit vi är idag jobbmässigt. Flyttar vi till Sverige måste det kunna matchas. Beats är ju för fan på väg att ta över hela Sony!!!

Bara idag har jag hundra gånger blivit påmind om varför jag älskar att bo här. Mitt huvud sprutar av idéer och jag lullar runt som i en film. Jag ska inte ens gå in på klyschor om energier och endorfinkickar, men här mår min själ bra.
Lugn och ro är inte för mig.

Men jag vet att mina prioriteringar kanske ändras. I alla fall för nÃ¥got Ã¥r, när Lillan är en lilleputt och jag/vi inte riktigt kan leva precis som jag gör nu. Förutom Mia är ingen i min krets kandidat för nÃ¥gon slags mammasamvaro. Inte för att jag vill ha nÃ¥got mögligt latteliv (jag VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR bli en ”full-time mom” som slutar engagera sig i världen utanför Bugaboo-vagnen!!!!), men ändÃ¥…

Sen måste jag svara GG som undrar hur attraherad jag är av Beats när jag funderar på att flytta hem till mamma.
1. Jag är helt snurrigt galet upp över öronen kär i Beats och skulle aldrig någonsin göra något som missgynnar honom. Vi är två i alla diskussioner. Han känner typ som jag. Sliten som satan.
2. Flyttlasset skulle inte gå hem till mamma. Det skulle gå till Stockholm, och där bor inte mamma. Men hon skulle vara en timmes flygresa bort och inte elva. Helst vill jag att mamma blir en chic tokyotant. Kom hit mamma!! Vi kan skaffa lila hårfärg och såna där enorma retrobrillor som alla tanter här har! Det kan bli toppen!!
3. Villa, radhus och Volvo kommer ALDRIG komma på tal. Jag är lägenhetstjej och tycker om små sportbilar. Det skulle dessutom vara svårt för mig att attraheras av en karl som kör kombi. Beats är på samma spår. Han vill ha Porsche och köra fort fort innan han går hem till en lättstädad innerstadslya och blastar lite techno. Hund är i och för sig trevligt. En boxerdam som heter Dolly ska jag ha innan jag dör. Förstått??
4. En karriär förstörs inte av barn. Man förstör själv sin karriär. Barnet är ju inte heller hjälplös bebis i all evighet. Och har man lyckats mästra mammajobbet sÃ¥ känner sig nog de flesta arbetsgivare lugna i att man kan mästra jobben de ger en ocksÃ¥… Man trycker kanske lite pÃ¥ pause, sen kör man igen. Jobb fixar sig alltid – begÃ¥vningarna sipprar ju inte ur en med bröstmjölken.

MEN, faktum kvarstår. Jag vill vara nära våra familjer och bästa kompisar och dela mer med dem än vad jag kan idag.

Detta är ett dilemma och jag tror egentligen inte vi ska fundera så mycket innan Lillan är hos oss och vi ser hur vårt tokyoliv blir i familjekostym.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att KLART att vår lilla tjej ska vara en tokyotjej!
Bara vi kan ordna så att mamsen och papsen och brorsor och svärfamilj och hela tjocka kompiskretsen kan transporteras lätt och ledigt via fax till Japan så är saken biff!

Lagom till hösten släpper många modemärken och designers lookbooks i Japan. De säljs bland vanliga tidningar, och består oftast av en bok med kommande kollektioner och ett gäng redaktionella inslag, som intervjuer eller artiklar. Men framförallt levereras de med en PRESSY, furoku!
Både japanska designers och internationella, som Anna Sui och Marc Jacobs, är med i festen.

De här små katalogerna är såklart perfekt marknadsföring för märkena. Skicka med en väska med labeln tryckt kors och tvärs, och du har hela Harajuku fullt av levande reklampelare. Mycket blir också hett byte på Ebay.

Idag snubblade jag över Marc by Marc Jacobs lookbook med tillhörande shoppingväska. Hela paketet kostar 980 yen.
Gillar man t-shirts är kultiga Tokyo-märket Quolomos lookis ett måste med en tjusig tischa på köpet.
Och A Bathing Ape slänger med både rymlig eco-väska och barnsligt kawaii klistermärken.

För mer om aktuella lookbooks och var du shoppar dem, klicka HÄR!

(Låt mig understryka om att det handlar om en Marc by Marc Jacobs-shopper för motsvarande 80 PIX!!!!!!!!!)

Jag har blivit alldeles besatt av färskpressade grönsaksjuicer, och särskilt allt med spenat i. Är nog anemin som spökar.
Bäst är juicen Super Green Liquid på Forbidden Fruits Café på Omotesando, följd av detoxdrinken på Brown Rice Café. Igår hittade jag ett nyöppnat ställe, HIME, i Azabu-Juban, men en lång rad färskpressade juicer med höga löften för hälsa och skönhet.
Spenatjuicen var riktigt hardcore, på gränsen till bitter, men testa om du är i kroken och vill boosta dig lite.

Se där ja! Här är man borta två veckor, och så kommer man hem och möts av shu uemuras höstkollektion Primitribe.

Som ni som läst BJOOTI-intervjun redan vet sÃ¥ är jag slav för painting liner, shu’s lätt vinylaktiga och supersmidiga eyeliner (vars hela PR-kampanj jag skrev i höstas och därför provade i alla färger och formationer). I Primitribe-serien finns den i nyheterna knallig turkos och flirtig citrongul.
I looken ingår också småvilda lösfransar, lekfulla nagellack, blushers och massa annat gottis i specialdesignade förpackningar.
Mannen bakom looken och de nya färgerna är Uchide – shu uemuras internationella artistic director.

It’s in the bag säger jag!

(och på tal om shu uemura fick jag nyss mail från deras pr-avdelning att min deadline för nästa TSUSHIN, det internationella nyhetsbrevet jag är skönhetsreddis för, är redan nästa vecka. HILFE!!!!!)

Nämen, snurriga jag glömde visst helt att skryta om att jag minsann blev intervjuad av Katarina på eminenta skönhetsbloggen BJOOTI om mina sommarfavoriter!
Klicka in HÄR för mina lifesavers när solen glöder (plus mina bästa tips på fibermascara).

(Och läser du inte redan BJOOTI sÃ¥ är det hög tid – är helt klart den bästa svenska bloggen om man vill ha koll pÃ¥ de senaste produkterna och konkreta shoppingtips)

IgÃ¥r kom vi tillbaka till Tokyo, sÃ¥ nu blir det business as usual, mina vänner! Är lustigt det där, att sÃ¥ fort mina fötter nuddar svensk mark sÃ¥ tappar jag allt bloggsug. Inte sÃ¥ konstigt kanske när man har en blogg som försöker skildra just ett litet liv i Tokyo, men det är annat ocksÃ¥. Det är som att jag har tvÃ¥ liv, och det livet som finns i Sverige har liksom aldrig varit en del av min bloggsfär. Det känns konstigt att namndroppa mina gamla kompisar, eller att rapportera om vilka ställen jag besökt i Malmö eller posta foton pÃ¥ min familj. Bloggen handlar om sminkcravings i Shibuya, skrivarsessioner pÃ¥ kaféer i Harajuku, vardagsstök med Beats och knasigheter som sker när man ska försöka navigera ett liv i Tokyo – världens största stad och samtidigt den mest homogena och mest kulturkrocksbenägna platsen. Jag känner mig hemma i att rapportera om det. Jag känner mig inte hemma i att rapportera om när jag grillar hos Soffan eller catchar upp med gamla bekanta i Stockholm eller Malmö.

Men nu är jag i Tokyo och nu kör vi! Jag och Beats är helt kvaddade av jetlag och har varit uppe sedan halv fyra i morse. Vid sju hade jag läst ut Annika Lantz bok ”9 1/2 mÃ¥nader” om första Ã¥ret som tvÃ¥barnmorsa (och ja, jag fick Ã¥ngest deluxe av alla kolikskildringar och berättelser om amning som havrerar och trötthet bortom det imaginära), och gick upp och färgade hÃ¥ret. Passade ocksÃ¥ pÃ¥ att peela hela mig med min kinesiska avokadoskrubb samt gjorde ett vÃ¥gat försök till frisering av en bikinilinje som jag inte längre ser. Det hände för 1,5 vecka sedan. Jag skulle intet ont anande piffa till mig när jag upptäcker att det inte längre finns nÃ¥gon vinkel ur vilken jag bekvämt kan beskÃ¥da min bikinilinje. Tur att vi har en helspegel i duschrummet här i Tokyo, annars hade jag haft rabatter ner till knäskÃ¥larna innan bebisens ankomst.

Vid halv tio begav jag mig ut pÃ¥ stan (mÃ¥let: dagens första kaffe pÃ¥ Starbucks i Harajuku). Tillsammans med femtio seniora damer i lila lockar och sjuttiotalsglasögon köade jag utanför Foodshow, saluhallen i Shibuya station, som öppnar klockan tio. Jag MÃ…STE bara kickstarta dagen med en mangosmoothie frÃ¥n juicebaren där! Sekunderna innan tio stod en halv armé uniformklädda karlar innanför glasdörrarna och räknade ner pÃ¥ sina klockor. En japan skulle ALRIG öppna dörren säg 9.59, när det ju faktiskt STÃ…R i direktiven att det är 10.00 som gäller. Sen prick tio slogs dörrarna upp och till djupt bugande och rungande ”Irrashiamase!” släpptes vi in. PÃ¥ vägen in till juicebaren passerade jag kakavdelningen och bakom diskarna stor alla tjusigt uniformerade expediter och bugade för mig och bara mig. Som svensk kan man bli lite generad av det – att gÃ¥ nerför en lÃ¥ng gÃ¥ng med 20-30 personer allvarligt bugande och utropandes mekaniska välkomstfraser. FÃ¥r ju för fanken dÃ¥ligt samvete att jag inte köper deras kakor!

Nu sitter jag pÃ¥ Starbucks och dricker kaffe och försöker komma ifatt pÃ¥ mailen. Har lite Ã¥ngest som alltid när jag varit i Sverige och pÃ¥minns om hur mycket jag saknar min mamma och pappa och bröder och gamla kompisar… Var sÃ¥ sorgset att säga hejdÃ¥ och veta att min egen mamma och pappa aldrig mer kommer se mig med just denna magen. Det är sÃ¥ mycket jag missar i de personer som är viktigast i mitt livs liv, och sÃ¥ mycket de missar i mitt. Och nu när jag stÃ¥r pÃ¥ tröskeln till det största som har hänt mig sÃ¥ känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen att inte det ska delas med dem som tillsammans med Beats äger mitt hjärta.

Jag funderar sÃ¥ det knakar. VILL jag verkligen bo pÃ¥ andra sidan jorden just i den livsfasen som ligger framför oss? Tokyo är min stora stadskärlek och jag kommer aldrig kunna hitta den inspirationen och kreativiteten om vi bor i Sverige, men är min inspiration och kreativitet värd sÃ¥ mycket att jag väljer den framför att vara mitt i det kluster av värme, kärlek och trygghet som Sverige erbjuder? Innan var det sÃ¥ självklart, men nu… Jag plÃ¥gas av dÃ¥ligt samvete inför mina och Beats familjer och inför vÃ¥rt ofödda barn. Är det verkligen rätt att neka dem att pÃ¥ riktigt lära känna varandra? Jag kan banna min rastlösa själ att jag inte kan vara som sÃ¥ mÃ¥nga andra och slÃ¥ mig ner där jag har mina rötter och vara nöjd. Jag mÃ¥ste ha sÃ¥ jädrans mycket yttre stimulans att det nästa är sjukt. Jag mÃ¥ste omge mig av brus och energi och galenskap, och pÃ¥ den fronten räcker tyvärr inte Sverige till för mig. Samtidgt blir jag tokig i Japan av att leva ett liv som mina närmaste inte är en del av. Fram tills nu har det ju funkat – jag kan liksom leva med att mamma inte sett mig sjunga karaoke eller att pappa inte har en aning om hur vÃ¥r lägenhet ser ut – men nu med Lillan… Usch, jag vet verkligen varken ut eller in. Vad gör nomader som vi just när livet nÃ¥r en av sina fÃ¥, massiva milstolpar??? Nöjer man sig med skypekonferenser eller slÃ¥r man sig tillfälligt ner i en vardag som skrämmer en sönder och samman (Stockholm fÃ¥r ursäkta, men det är ingen storstad som jag definierar storstad), men som ger en närhet till det som egentligen spelar nÃ¥gon roll, alltsÃ¥ familjen och bästa vännerna?

Jag är väldigt Jekyll och Hyde just nu känner jag.

Dessutom har ju bÃ¥de jag och Beats nÃ¥gon slags karriärer här i Tokyo, och det är svÃ¥rt att hoppa av i halvtid och starta om. Jag skulle i och för sig jättegärna jobba pÃ¥ en svensk magasinredaktion, sÃ¥ länge det är drivigt folk och jag slipper vara nära svennefasoner som sura miner sÃ¥ fort man mÃ¥ste jobba till senare än 17 eller hela lunchraster dedikerade till att bittert smutskasta chefen. Jag pallar inte det med Sverige – att mÃ¥nga slutar glöda nÃ¥gonstans mellan snack om övertidsersättningar och rätt-ska-vara-rätt-diskussioner. Jag vill vara där man kör sÃ¥ det ryker – inte för att man MÃ…STE utan för att man VILL.

Nej, nu svamlar jag mycket känner jag. Hur som helst är det inte minsta aktuellt att lämna Tokyo pÃ¥ ett bra tag, om vi nu ens gör det. Bara att skriva ”lämna Tokyo” känns nästan lika fel som att srkiva ”lämna Beats”. Jag vet inte längre vem jag är om jag inte har livet som jag nu har haft i tre Ã¥r. Och vilka är jag och Beats utan Tokyo? Jäkla skit-Gud som sÃ¥g till att man föddes i ett land som är sÃ¥ trÃ¥kigt att man inte har nÃ¥got val annat än att flytta till andra sidan världen för att känna att man lever! Ofta säger jag och Beats att vi mÃ¥ste se till att om sisÃ¥där en tjugo Ã¥r bo pÃ¥ ett ställe som är sÃ¥ attraktivt att vÃ¥ra ungar inte känner flyktbehov sÃ¥ fort studentmössan Ã¥kt av. Det behöver inte vara Tokyo, men kanske London eller Paris eller vad vet jag…

Okej, SLUT på svammel! Borde nästa ge pris till den som lyckats traggla denna utläggning.

Från Tokyo med Kärlek, Världens mest förvirrade Maria

Fyyyyyyyyy mig vad jag varit skamligt urusel! Men som vanligt när jag inte är i Tokyo sÃ¥ gÃ¥r jag in i min holiday-bubbla och plötsligt känns mitt vanliga liv med blogg och skrivande till höger och vänster lÃ¥ngt lÃ¥mgt borta…

Sitter just nu pÃ¥ mamsens balkong och tittar ut över havet. Min utsikt ser ni överst! Jag och Beats äter hemkörd gazpacho. Han fajtas med SAS om hur mycket övervikt vi fÃ¥r ta med oss pÃ¥ lördag, jag skriver en artikel till RES. I magen kickar vÃ¥r lilla bebis runt – hon har kommit igÃ¥ng pÃ¥ riktigt senaste veckan.

Igår kom vi hem från Stockholm. Har varit uppe några dagar för att styra upp ett nytt, GALET GRYMT projekt som jag, Emma, Karin, Sandra och flera andra fantastiska flickor lanserar till hösten. Om ni bara VISSTE vilka treats som ligger framför er!!!
Har ocksÃ¥ hängt med mina gamla girlies – Sanna, Emelie, Lina, Linda, Majsan och alla de andra. Vilken lyx! Oerhört konstigt dock att inte kunna dyka in i rosédimman tillsammans med flickorna… Blir lite sotis när de skvallrar om alla saftigheter som händer i natten.

Ska försöka posta lite bilder!

Adios så länge darlings! På lördag åker vi tillbaka till Japan och så SMÄLLER DET!

Maria Ahlgren har härmed officiellt blivit en total muttimupp. Jag tyckte ju att det var en sÃ¥ TREVLIG idé att slÃ¥ till pÃ¥ linnet med ”The Look of Love”-tryck pÃ¥ H&M!

Är det ljudet av en fallande fashionista jag hör i fjärran..??

Jag vet jag vet – mina blogginlägg just nu är typ bara länkar till andra grejer. StÃ¥ ut med mig en vecka till, söta ni!

Idag vill jag länka till en sprillans ny krönika på TOKYO TOTAL-bloggen på res.se. Den handlar om traumat att komma från japansk krogkultur till den svenska dito, med andefattig mat, sura servitriser och nerpinkade toaletter. Enjoy!

Finfina modesajten för oss preggisar, gravidlooken.se, har intervjuat mig om japanska barnmorskor, konstiga cravings och oumbärliga mode- och skönhetstips för girlies i väntans tider. Dessutom en lookbook med några av mina bästa gravidoutfits.
Klicka in HÄR!!

Det har uppstått tycke i en Synsam-butik i Malmö!
Blev himlastormande kär i de här piloterna frÃ¥n Dior Homme och var mycket nära att slÃ¥ till. Men de är nog en smula smala – det blir lite varning för tätsittande öga…
Hmmm, decisions decisions…

I övrigt katastrofalt besked hos Synsam. Jag är förkyld i ögat och måste ha glasögon minst resten av semestern.

Maria Ahlgren har härmed:
* Glasöga med jordens tjockaste glas
* Elefantfot och svullen stockvad
* Allmänt spolformad rondör

Ska vi kanske gå till tandis också och skaffa en bettskena när vi ändå är igång??

Vi tar det så lugnt att klockorna stannar. Love it!
Det grillas, fikas, promeneras, äta och dricks vin för alla förutom mig.
Enda minuset är att mina ben och fötter svullnat upp till mammutpropotiom och varje natt vaknar jag med benkramper som gör så ont att jag tänker att nu står döden för dörren.
Bloggandet blir det lite si och så med, vi kör som vanligt från 2 augusti! TIlls dess får ni ha tålamod med en lat semestersvenne, my sweets!

Dags att gasa mot tidningshyllan!
I nya MAMA finns modejobbet som jag och Lina plÃ¥tade i Tokyo för nÃ¥gon mÃ¥nad sedan, och i ELLE kan ni läsa hela storyn om hur jag gav upp ett tryggt och bra jobb pÃ¥ tjejtidning för att följa med Kärleken till Japan (och blev Fru Beats pÃ¥ kuppen…).

Shoppa det!