Pause-eran är slut.

Istället lanserar jag, Emma, Sandra och en rad andra begåvade, spännande och inspirerande personer en ny sajt om några veckor.

Fram tills dess skriver jag några veckor på min gamla adress:

HTTP://TOKYOLOVE.BLOGSPOT.COM

Jag kommer blogga precis lika mycket som vanligt, och hålla er postade om vår nya bebis (ja, den digitala alltså).

FY SATAN VAD BRA DET KOMMER BLI!!!!

Ni är så kloka, söta ni! Om ni visste som jag tar till mig av det ni skriver.
Det finns så många bra poänger som jag tagit till mig. De flesta talar för att STANNA i Tokyo så länge det går, bland annat att:

* Flygen går ju faktiskt TILL Japan också, och stannar vi här på sikt så får föräldrar och andra som vill skaffa frequent flyer-kort.

* Vintern i Sverige är faktiskt förskräcklig och en stor anledning till varför vi inte ville stanna kvar. För vissa låter det nog tramsigt att ha med vädret som parameter, men är man en sån som jag som påverkas jättemycket av mörker och kyla så är det en viktigt punkt.

* Som jag själv många gånger tidigare argumenterat så finns det INGET som säger att barn med svenskt blod i ådrona går miste om något för att de växer upp utanför Sverige. Tvärtom. Jag har alltid sagt att jag vill ge mina framtida barn ett pass till hela vida världen. Engelska ska vara lika självklart som svenska, och de ska ha frihet att kunna bo var de vill.

* Mormor och morfar och farmor och farfar kan bli precis lika viktiga figurer i Lillans liv som om vi bott i Sverige. Man stannar hemma lite längre på sommaren och kanske över julen och ser till att prata ofta över video-skype och göra alla till en naturlig del av varandras liv, även om man inte fysiskt är i samma rum. Jag är ju just nu frilans och kan hänga i Sverige i längre stunder. Beats, den gamle salarymannen, däremot….
Dessutom ses man ju inte varje helg heller bara för att man bor i Sverige. Våra familjer är i Skåne, och vi skulle bo i Stockholm (där iofs halva min familj bor från och med hösten, oops…).
Vissa köper bil eller dyr tv – vi får väl budgetera för X antal flygresor per år.

* Vi har kämpat som fasiken för att komma dit vi är idag jobbmässigt. Flyttar vi till Sverige måste det kunna matchas. Beats är ju för fan på väg att ta över hela Sony!!!

Bara idag har jag hundra gånger blivit påmind om varför jag älskar att bo här. Mitt huvud sprutar av idéer och jag lullar runt som i en film. Jag ska inte ens gå in på klyschor om energier och endorfinkickar, men här mår min själ bra.
Lugn och ro är inte för mig.

Men jag vet att mina prioriteringar kanske ändras. I alla fall för något år, när Lillan är en lilleputt och jag/vi inte riktigt kan leva precis som jag gör nu. Förutom Mia är ingen i min krets kandidat för någon slags mammasamvaro. Inte för att jag vill ha något mögligt latteliv (jag VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR bli en ”full-time mom” som slutar engagera sig i världen utanför Bugaboo-vagnen!!!!), men ändå…

Sen måste jag svara GG som undrar hur attraherad jag är av Beats när jag funderar på att flytta hem till mamma.
1. Jag är helt snurrigt galet upp över öronen kär i Beats och skulle aldrig någonsin göra något som missgynnar honom. Vi är två i alla diskussioner. Han känner typ som jag. Sliten som satan.
2. Flyttlasset skulle inte gå hem till mamma. Det skulle gå till Stockholm, och där bor inte mamma. Men hon skulle vara en timmes flygresa bort och inte elva. Helst vill jag att mamma blir en chic tokyotant. Kom hit mamma!! Vi kan skaffa lila hårfärg och såna där enorma retrobrillor som alla tanter här har! Det kan bli toppen!!
3. Villa, radhus och Volvo kommer ALDRIG komma på tal. Jag är lägenhetstjej och tycker om små sportbilar. Det skulle dessutom vara svårt för mig att attraheras av en karl som kör kombi. Beats är på samma spår. Han vill ha Porsche och köra fort fort innan han går hem till en lättstädad innerstadslya och blastar lite techno. Hund är i och för sig trevligt. En boxerdam som heter Dolly ska jag ha innan jag dör. Förstått??
4. En karriär förstörs inte av barn. Man förstör själv sin karriär. Barnet är ju inte heller hjälplös bebis i all evighet. Och har man lyckats mästra mammajobbet så känner sig nog de flesta arbetsgivare lugna i att man kan mästra jobben de ger en också… Man trycker kanske lite på pause, sen kör man igen. Jobb fixar sig alltid – begåvningarna sipprar ju inte ur en med bröstmjölken.

MEN, faktum kvarstår. Jag vill vara nära våra familjer och bästa kompisar och dela mer med dem än vad jag kan idag.

Detta är ett dilemma och jag tror egentligen inte vi ska fundera så mycket innan Lillan är hos oss och vi ser hur vårt tokyoliv blir i familjekostym.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att KLART att vår lilla tjej ska vara en tokyotjej!
Bara vi kan ordna så att mamsen och papsen och brorsor och svärfamilj och hela tjocka kompiskretsen kan transporteras lätt och ledigt via fax till Japan så är saken biff!

De här små katalogerna är såklart perfekt marknadsföring för märkena. Skicka med en väska med labeln tryckt kors och tvärs, och du har hela Harajuku fullt av levande reklampelare. Mycket blir också hett byte på Ebay.

Idag snubblade jag över Marc by Marc Jacobs lookbook med tillhörande shoppingväska. Hela paketet kostar 980 yen.
Gillar man t-shirts är kultiga Tokyo-märket Quolomos lookis ett måste med en tjusig tischa på köpet.
Och A Bathing Ape slänger med både rymlig eco-väska och barnsligt kawaii klistermärken.

För mer om aktuella lookbooks och var du shoppar dem, klicka HÄR!

(Låt mig understryka om att det handlar om en Marc by Marc Jacobs-shopper för motsvarande 80 PIX!!!!!!!!!)

Som ni som läst BJOOTI-intervjun redan vet så är jag slav för painting liner, shu’s lätt vinylaktiga och supersmidiga eyeliner (vars hela PR-kampanj jag skrev i höstas och därför provade i alla färger och formationer). I Primitribe-serien finns den i nyheterna knallig turkos och flirtig citrongul.
I looken ingår också småvilda lösfransar, lekfulla nagellack, blushers och massa annat gottis i specialdesignade förpackningar.
Mannen bakom looken och de nya färgerna är Uchide – shu uemuras internationella artistic director.

It’s in the bag säger jag!

(och på tal om shu uemura fick jag nyss mail från deras pr-avdelning att min deadline för nästa TSUSHIN, det internationella nyhetsbrevet jag är skönhetsreddis för, är redan nästa vecka. HILFE!!!!!)

Nämen, snurriga jag glömde visst helt att skryta om att jag minsann blev intervjuad av Katarina på eminenta skönhetsbloggen BJOOTI om mina sommarfavoriter!
Klicka in HÄR för mina lifesavers när solen glöder (plus mina bästa tips på fibermascara).

(Och läser du inte redan BJOOTI så är det hög tid – är helt klart den bästa svenska bloggen om man vill ha koll på de senaste produkterna och konkreta shoppingtips)

Men nu är jag i Tokyo och nu kör vi! Jag och Beats är helt kvaddade av jetlag och har varit uppe sedan halv fyra i morse. Vid sju hade jag läst ut Annika Lantz bok ”9 1/2 månader” om första året som tvåbarnmorsa (och ja, jag fick ångest deluxe av alla kolikskildringar och berättelser om amning som havrerar och trötthet bortom det imaginära), och gick upp och färgade håret. Passade också på att peela hela mig med min kinesiska avokadoskrubb samt gjorde ett vågat försök till frisering av en bikinilinje som jag inte längre ser. Det hände för 1,5 vecka sedan. Jag skulle intet ont anande piffa till mig när jag upptäcker att det inte längre finns någon vinkel ur vilken jag bekvämt kan beskåda min bikinilinje. Tur att vi har en helspegel i duschrummet här i Tokyo, annars hade jag haft rabatter ner till knäskålarna innan bebisens ankomst.

Vid halv tio begav jag mig ut på stan (målet: dagens första kaffe på Starbucks i Harajuku). Tillsammans med femtio seniora damer i lila lockar och sjuttiotalsglasögon köade jag utanför Foodshow, saluhallen i Shibuya station, som öppnar klockan tio. Jag MÅSTE bara kickstarta dagen med en mangosmoothie från juicebaren där! Sekunderna innan tio stod en halv armé uniformklädda karlar innanför glasdörrarna och räknade ner på sina klockor. En japan skulle ALRIG öppna dörren säg 9.59, när det ju faktiskt STÅR i direktiven att det är 10.00 som gäller. Sen prick tio slogs dörrarna upp och till djupt bugande och rungande ”Irrashiamase!” släpptes vi in. På vägen in till juicebaren passerade jag kakavdelningen och bakom diskarna stor alla tjusigt uniformerade expediter och bugade för mig och bara mig. Som svensk kan man bli lite generad av det – att gå nerför en lång gång med 20-30 personer allvarligt bugande och utropandes mekaniska välkomstfraser. Får ju för fanken dåligt samvete att jag inte köper deras kakor!

Nu sitter jag på Starbucks och dricker kaffe och försöker komma ifatt på mailen. Har lite ångest som alltid när jag varit i Sverige och påminns om hur mycket jag saknar min mamma och pappa och bröder och gamla kompisar… Var så sorgset att säga hejdå och veta att min egen mamma och pappa aldrig mer kommer se mig med just denna magen. Det är så mycket jag missar i de personer som är viktigast i mitt livs liv, och så mycket de missar i mitt. Och nu när jag står på tröskeln till det största som har hänt mig så känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen att inte det ska delas med dem som tillsammans med Beats äger mitt hjärta.

Jag funderar så det knakar. VILL jag verkligen bo på andra sidan jorden just i den livsfasen som ligger framför oss? Tokyo är min stora stadskärlek och jag kommer aldrig kunna hitta den inspirationen och kreativiteten om vi bor i Sverige, men är min inspiration och kreativitet värd så mycket att jag väljer den framför att vara mitt i det kluster av värme, kärlek och trygghet som Sverige erbjuder? Innan var det så självklart, men nu… Jag plågas av dåligt samvete inför mina och Beats familjer och inför vårt ofödda barn. Är det verkligen rätt att neka dem att på riktigt lära känna varandra? Jag kan banna min rastlösa själ att jag inte kan vara som så många andra och slå mig ner där jag har mina rötter och vara nöjd. Jag måste ha så jädrans mycket yttre stimulans att det nästa är sjukt. Jag måste omge mig av brus och energi och galenskap, och på den fronten räcker tyvärr inte Sverige till för mig. Samtidgt blir jag tokig i Japan av att leva ett liv som mina närmaste inte är en del av. Fram tills nu har det ju funkat – jag kan liksom leva med att mamma inte sett mig sjunga karaoke eller att pappa inte har en aning om hur vår lägenhet ser ut – men nu med Lillan… Usch, jag vet verkligen varken ut eller in. Vad gör nomader som vi just när livet når en av sina få, massiva milstolpar??? Nöjer man sig med skypekonferenser eller slår man sig tillfälligt ner i en vardag som skrämmer en sönder och samman (Stockholm får ursäkta, men det är ingen storstad som jag definierar storstad), men som ger en närhet till det som egentligen spelar någon roll, alltså familjen och bästa vännerna?

Jag är väldigt Jekyll och Hyde just nu känner jag.

Dessutom har ju både jag och Beats någon slags karriärer här i Tokyo, och det är svårt att hoppa av i halvtid och starta om. Jag skulle i och för sig jättegärna jobba på en svensk magasinredaktion, så länge det är drivigt folk och jag slipper vara nära svennefasoner som sura miner så fort man måste jobba till senare än 17 eller hela lunchraster dedikerade till att bittert smutskasta chefen. Jag pallar inte det med Sverige – att många slutar glöda någonstans mellan snack om övertidsersättningar och rätt-ska-vara-rätt-diskussioner. Jag vill vara där man kör så det ryker – inte för att man MÅSTE utan för att man VILL.

Nej, nu svamlar jag mycket känner jag. Hur som helst är det inte minsta aktuellt att lämna Tokyo på ett bra tag, om vi nu ens gör det. Bara att skriva ”lämna Tokyo” känns nästan lika fel som att srkiva ”lämna Beats”. Jag vet inte längre vem jag är om jag inte har livet som jag nu har haft i tre år. Och vilka är jag och Beats utan Tokyo? Jäkla skit-Gud som såg till att man föddes i ett land som är så tråkigt att man inte har något val annat än att flytta till andra sidan världen för att känna att man lever! Ofta säger jag och Beats att vi måste se till att om sisådär en tjugo år bo på ett ställe som är så attraktivt att våra ungar inte känner flyktbehov så fort studentmössan åkt av. Det behöver inte vara Tokyo, men kanske London eller Paris eller vad vet jag…

Okej, SLUT på svammel! Borde nästa ge pris till den som lyckats traggla denna utläggning.

Från Tokyo med Kärlek, Världens mest förvirrade Maria

Fyyyyyyyyy mig vad jag varit skamligt urusel! Men som vanligt när jag inte är i Tokyo så går jag in i min holiday-bubbla och plötsligt känns mitt vanliga liv med blogg och skrivande till höger och vänster långt låmgt borta…

Sitter just nu på mamsens balkong och tittar ut över havet. Min utsikt ser ni överst! Jag och Beats äter hemkörd gazpacho. Han fajtas med SAS om hur mycket övervikt vi får ta med oss på lördag, jag skriver en artikel till RES. I magen kickar vår lilla bebis runt – hon har kommit igång på riktigt senaste veckan.

Igår kom vi hem från Stockholm. Har varit uppe några dagar för att styra upp ett nytt, GALET GRYMT projekt som jag, Emma, Karin, Sandra och flera andra fantastiska flickor lanserar till hösten. Om ni bara VISSTE vilka treats som ligger framför er!!!
Har också hängt med mina gamla girlies – Sanna, Emelie, Lina, Linda, Majsan och alla de andra. Vilken lyx! Oerhört konstigt dock att inte kunna dyka in i rosédimman tillsammans med flickorna… Blir lite sotis när de skvallrar om alla saftigheter som händer i natten.

Ska försöka posta lite bilder!

Adios så länge darlings! På lördag åker vi tillbaka till Japan och så SMÄLLER DET!

Är det ljudet av en fallande fashionista jag hör i fjärran..??