Lämnar er med Luther. I publiken sitter Janet Jackson och Dionne Warwick och gråter medan han framför den definitiva versionen av Bacharachs ”A House is Not a Home”.

Jag vet att ni inte förstår det här, men det gör inget. Jag gillar er ändå.

Det finns inget dystrare än en tom krog. Jag var precis och hämtade middag på kinesen Aberdeen (varför döper man en kineskrog efter en luguber skotsk stad?) på Grev Turegatan. En sorgsen krögare satt vid ett bord och blickade ut över sin obefolkade skapelse. En lika sorgsen servitris tog upp min beställning vid disken. Under kvarten jag fick vänta hände ingenting. Absolut ingenting. Krögaren satt som förstelnad, apatisk. Kanske funderade över hur mycket han skulle gå back just ikväll. Servitrisen låtsades finjustera kvittoapparaten, för att bedöva tristessen.

Jag blev så ledsen för deras skull att jag la till en friterad banan med vaniljglass i min beställning. 

- Reaktionen på ett ordentligt skamgrepp brukar ge en fingervisning. Eller så frågar du henne bara.

Favoritställning?

- Grodan.

Vad är meningen med livet?

- Relationer.

Kommer du blogga någon annanstans efter detta?

- Nej. Inte på länge i alla fall.

Kanske du kan uppsummera ditt liv och din karriär? Som Alex Schulman gjort ett par gånger…
- Håll utkik i bokhyllorna kring 2025.

När älskade du första gången?
- När jag var 14. Jag lurade länge min käre vän Svante att jag gjorde vid 13, för att ha gjort det innan honom. Men såhär 20 år senare kan jag erkänna att det var en lögn. Det som hände då kan knappt räknas till petting.

du kan ju för oss tröga idioter förklara vad som händer? Du är frilansare. okej. Men varför slutar du på Pause? Vad var du på Pause innan du slutade? Vart ska du ta vägen?
- Startade tidningen 2003. Chefredaktör för den i två perioder. Håller på med några olika projekt inom media just nu, samtidigt som jag frilansar för olika tidningar.

Vore det inte bättre om du la tangentbordet på hyllan nu och besparade oss denna fullständiga degenerering?
- Förmodligen.

Men du kan ju inte bara sluta så här. Rakt upp och ner. Gör inte det. Varför?
- Om jag ska vara smärtsamt ärlig så har jag aldrig riktigt gillat att blogga. Därav tredagarsintervallen på uppdateringar. Texterna blir ofta lite hafsiga och ogenomtänkta. Vissa grejer blir kul och bra, men det mesta blir skit. Och för någon som delvis livnär sig på att skriva så är timlönen för att skriva blogg totalt jävla värdelös. Till och med för Alex Schulman.
Men jag är väldigt tacksam gentemot er som stått ut med att kika in på den här bloggen varje dag, trots att den allt som oftast gjort er besvikna.

jag skulle vilja veta vem som sköt olof palme. vet du det?
- Christer Pettersson. Utan tvekan. Jag menar, såhär kan bara en statsministermördare sjunga.

Jag är full av skit. Under loppet av en tvåtimmarsmiddag igår hann jag vräka ur mig att jag innan årets slut ska ha börjat med en själsligt utvecklande kvällskurs samt ha arbetat i minst två månader på ett barnhem i Burundi.

Inget av ovanstående kommer givetvis att hända.

Jag är – och har alltid varit – en bullshitter när det kommer till löften om att börja leva ett mognare och mer berikande liv.

Med jämna mellanrum hävdar jag alltid att jag ska springa Stockholm Maraton, ta med C på opera och böra pensionsspara.

Men så börjar jag fundera. Är det verkligen värt sönderskavda bröstvårtor, försämrat immunsystem med 30 % och minst tre tappade tånaglar? Vill jag verkligen spendera 1000 spänn på att se tjocka människor i trikåer framföra musik som jag innerst inne avskyr? Och vill jag verkligen ge upp (den sällsynt naiva) förställningen om att jag vilken dag som helst kommer snava på en affärsidé som gör mig till dollarmiljonär på mindre än ett år?

Självklart inte. Jag måste lägga av med de där larviga utfästelserna. 

Låg och läste en bok om världens mäktigaste familjedynastier igår. Många av släkterna, som Rotschilds och Guggenheims,  är judiska, till ingen förvåning alls. Min mest framgångsrika polare är jude, till ingen förvåning alls.

Jag funderar ofta på om jag inte fått det bättre om jag fötts judisk. Religionen är inget vidare, men den är knappast värre än kristendomen. Jag slipper gärna omskärelsen och att behöva voucha för staten Israel. Men det finns ett par nedärvda perks som lockar. Ett kollektivt duktighetskomplex som gör att man jobbar utav bara helvete. Ett sinne för nätverkande som är oöverträffat. Och bröllopsceremonierna är överlägsna – det går inte att misslyckad med en fest om man får kasta glas, dansa ringdans och vråla ”mazel tov”.

Vad tror ni om Hugo Rehnbaum? Ja?

Jag har ett par brister som företagare. Eller rätt många om jag ska vara ärlig. Men det finns en brist som jag är stolt över.
Jag vägrar att blåljuga folk i ansiktet om att det går som tåget när det inte gör det. Den där amerikanska visa aldrig svagheter-filosofin känns hopplöst omodern. Och framför allt sjukt tråkig.

Motgångarna är ju intressanta. Man lär sig massor av sina missar, och när man öppnar sig och säger som det är kan klokare människor än man själv komma med goda råd.

Av 100 nystartade företag är det bara några stycken som verkligen blir något. Alltså är det 95 företag som går sådär eller rent ut sagt dåligt. Med andra ord är det ganska många av ”det rullar på som fan”-människorna som ljuger utav bara helvete.
Ekonomiskt har bara ett av mina projekt visat riktigt bra siffror. Det är Moore. Allt annat har antingen gått runt eller förlorat pengar. Och det här berättar jag gladeligen på alla mina möten.

Gör det här mig till en idiot?

Äntligen en människa som förstår mig.

Men precis som alltid med danskar så fattar jag inte mer än hälften.
Kan någon hjälpa mig? Vad betyder ”lun”. Och ”væmmes inderst inde ved gang på gang at skulle gentage den cyklus”?

Här är texten. Jag har fetat de ord jag vill att ni tar till er ordentligt.

Hugo Rehnberg er blog-generationens mentor i Sverige. Han er chef for Lejon Media og har i sin egenskab heraf oplært unge vilde som Kristoffer Ahlström og Viktor Barth-Kron. Det mærkes, at han egentlig er lidt for gammel til det her. Han opdaterer (alt for) sjældent og befinder sig nok egentlig bedst med at skrive regulære artikler i et trykt magasin.

Når han skriver, er det dog som oftest lysende. Han lider ikke af det sædvanlige storhedsvanvid men fejrer i stedet antiheltens triumfer. Han er lun, skarp og en smule livstræt. Han har set alt, prøvet det meste og væmmes inderst inde ved gang på gang at skulle gentage den cyklus.

Han har dog et problem. Han behøver en klovn at spejle sig i. En mere kæk (og yngre) modspiller, i hvis lys Hugo fremstår endnu mere livsklog. I gamle dage var Thomas Eriksson (tidl. på Moore) denne klovn.

Nu om stunder er det Klara Svensson, nyindsat webredaktør på Pause.

Klara slog sit navn fast som brødrene Schulmans luder/madonna på 1000 apor. Klara er ligeså cafe-deskriptiv som alle andre kvindelige svenske bloggere, samtidig med at hun lettere vulgært spiller an på sin seksualitet (hence: undertitlen på hendes nuværende blog).