Jag är ingen motortjej, verkligen inte. Jag tillhör den där skaran som byter kanal när tv-sporten ägnar några minuter åt motorsport och jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i tävlingsmomentet när det är fordonet som gör själva jobbet. Visst jag älskar när det går fort, lite sådär för fort så att det kittlar till när man känner att man tappar kontrollen och inte riktigt vet vad man gör. Tankar som att skulle mamma se mig nu skulle hon tycka att det där med körkort kanske inte var en så bra idé när jag under oordnade former övningskörde mellan traktorer och ladugårdar där hemma på farmen back in the days.
I helgen har det varit årlig endurofest på Gotland och Tofta skjutfält har invaderats av motorfantaster i alla dess åldrar. För några år sedan skulle jag aldrig sätta min fot vid något som stavas motorsport. Att ägna en helt ledig dag åt att andas kvävedioxid, vada i lera och dricka kaffe ur pappersmugg tillsammans med flera hundra lätt nördiga enduroentusiaster känns helt enkelt inte som något för mig. Tro det eller ej så var det ändå jag som stod där i fyra storlekar för stora gummistövlar och helt spänt inväntade starten av GGN. När startskottet gick kom ett hav av mullrande endurocyklar rakt emot mig varpå glatt hurrande åskådare hamnade i någon slags extas samtidigt som förarna slogs om den minimala åkytan i första kurvan.
Hur svårt kan det vara att köra runt, runt?, har jag tänkt tidigare men efter helgens skogsäventyr inser jag att det inte är så bara. Eftersom banan var väldigt torr detta år gick det med ordentlig fart på de tunga cyklarna och det var riktigt imponerande att se hur förarna klarade av tre timmars körning med sladdriga spagettiarmar, mjölksyrepumpande ben och lervälling som vandrat hela kroppen runt.
Jag är fortfarande inte helt såld till förmån för motorsport men har nu känt på en stor del av vad som gör GGN så speciellt. Känslorna och atmosfären som luftades i helgen kändes nämligen väldigt bekant. Precis som i en sliten innebandyhall fanns en hel del av det som för mig gemensamt symboliserar sport. Det är glädje, gemenskap, utmaningen och viljan att vinna genom att förflytta gränser. Med eller utan avgaser och oavsett sport är detta faktorer som gör idrott så underbart och något som knyter samman människor.
