När ska man uppleva en övernaturlig händelse, om inte pÃ¥ allhelgonahelgen? Jag är inte den som lajar med andar i vanliga fall, men i lördags pÃ¥ oändliga SkogskyrkogÃ¥rden passade jag pÃ¥ att söka hjälp – och fann den…
För ett par veckor sedan berättade jag för min mamma om en stark föraning jag fÃ¥tt pÃ¥ gymmet – jag slogs av en slags vision om hur mannen framför mig skulle rÃ¥ka kasta sin 12-kilos kettlebell rakt pÃ¥ mitt kän mitt i en sving. Inte för att jag faktiskt trodde att han skulle göra det – att nÃ¥gon tappar sin kettlebell händer extremt sällan, för att inte säga aldrig. Femton sekunder senare kommer en tolvkilos metallklump flygandes mot mig, och jag vill nog pÃ¥stÃ¥ att jag tack vare min märkliga lilla föraning hÃ¥llt beredskap nog att hoppa undan i tid. Inget brutet knä denna gÃ¥ng alltsÃ¥.
Det var ingen big deal, men vi pratade lite om starka känslor man kan få ibland och hur man borde lyssna mer till sådant och ta det på allvar. I dagens samhälle låter vi oss styras av för många yttre faktorer och har helt börjat tappa tilltron till vår egen känsla och intuition.
SÃ¥ när jag i lördags promenerade längs den breda asfaltsvägen i kolmörkret, omgiven av tusentals brinnande gravljus men utan en aning om vart min familj eller farfars gravsten befann sig, beslöt jag att vända mig till den andra sidan. Jag menar – allhelgonahelgen, pÃ¥ en kyrkogÃ¥rd stor som ett mindre land – vad hade jag att förlora? Och bara sekunden efter att jag sänt en liten vägledningsförfrÃ¥gan upp mot skyn (i all tysthet, givetvis) sÃ¥ var det som att en yttre kraft tog tag i mitt huvud och vred det, vänligt men bestämt, Ã¥t höger. Och vad ser jag väl där om inte en liten, smal grusväg som leder rakt in i mörkret bland träd och gravstenar. En stig jag aldrig nÃ¥gonsin skulle kommit pÃ¥ idén att välja själv pÃ¥ grund av min pinsamma mörkerskräck.
Men känslan var stark. Och jag tänkte pÃ¥ det mamma och jag pratat om. SÃ¥ jag gick in pÃ¥ stigen. Och följde den. Mellan gravstenar och ljus, mellan träd och buskar. Tills jag kom fram till en annan stor asfaltsväg. DÃ¥ ringde min bror, och kan ni gissa var han befann sig? En sisÃ¥där 30 meter bort…
Det kan ha varit intuition, det kan ha varit en lyckosam chansning eller slumpen helt enkelt. Men jag väljer nog ändÃ¥ att tro att det just denna helg kan ha varit sÃ¥ att min lilla farfar tog pÃ¥ sig ansvaret att se till att hela familjen kunde samlas vid hans sten…
ghaaa! älskar sÃ¥nt här och jag vet att jag har ganska lätt att nÃ¥ ”andra sidan” och de är klart du oxÃ¥ har det! det är därför vÃ¥r relation är som den är lixom, speciell! kommer du inte ihÃ¥g när vi skulle till minneslunden den där natten 1 Ã¥r (eller va de va) efter branden? JAG ÄLSKAR DE ÖVERNATURLIGA =)
