IgÃ¥r kom vi tillbaka till Tokyo, sÃ¥ nu blir det business as usual, mina vänner! Är lustigt det där, att sÃ¥ fort mina fötter nuddar svensk mark sÃ¥ tappar jag allt bloggsug. Inte sÃ¥ konstigt kanske när man har en blogg som försöker skildra just ett litet liv i Tokyo, men det är annat ocksÃ¥. Det är som att jag har tvÃ¥ liv, och det livet som finns i Sverige har liksom aldrig varit en del av min bloggsfär. Det känns konstigt att namndroppa mina gamla kompisar, eller att rapportera om vilka ställen jag besökt i Malmö eller posta foton pÃ¥ min familj. Bloggen handlar om sminkcravings i Shibuya, skrivarsessioner pÃ¥ kaféer i Harajuku, vardagsstök med Beats och knasigheter som sker när man ska försöka navigera ett liv i Tokyo – världens största stad och samtidigt den mest homogena och mest kulturkrocksbenägna platsen. Jag känner mig hemma i att rapportera om det. Jag känner mig inte hemma i att rapportera om när jag grillar hos Soffan eller catchar upp med gamla bekanta i Stockholm eller Malmö.
Men nu är jag i Tokyo och nu kör vi! Jag och Beats är helt kvaddade av jetlag och har varit uppe sedan halv fyra i morse. Vid sju hade jag läst ut Annika Lantz bok ”9 1/2 mÃ¥nader” om första Ã¥ret som tvÃ¥barnmorsa (och ja, jag fick Ã¥ngest deluxe av alla kolikskildringar och berättelser om amning som havrerar och trötthet bortom det imaginära), och gick upp och färgade hÃ¥ret. Passade ocksÃ¥ pÃ¥ att peela hela mig med min kinesiska avokadoskrubb samt gjorde ett vÃ¥gat försök till frisering av en bikinilinje som jag inte längre ser. Det hände för 1,5 vecka sedan. Jag skulle intet ont anande piffa till mig när jag upptäcker att det inte längre finns nÃ¥gon vinkel ur vilken jag bekvämt kan beskÃ¥da min bikinilinje. Tur att vi har en helspegel i duschrummet här i Tokyo, annars hade jag haft rabatter ner till knäskÃ¥larna innan bebisens ankomst.
Vid halv tio begav jag mig ut pÃ¥ stan (mÃ¥let: dagens första kaffe pÃ¥ Starbucks i Harajuku). Tillsammans med femtio seniora damer i lila lockar och sjuttiotalsglasögon köade jag utanför Foodshow, saluhallen i Shibuya station, som öppnar klockan tio. Jag MÃ…STE bara kickstarta dagen med en mangosmoothie frÃ¥n juicebaren där! Sekunderna innan tio stod en halv armé uniformklädda karlar innanför glasdörrarna och räknade ner pÃ¥ sina klockor. En japan skulle ALRIG öppna dörren säg 9.59, när det ju faktiskt STÃ…R i direktiven att det är 10.00 som gäller. Sen prick tio slogs dörrarna upp och till djupt bugande och rungande ”Irrashiamase!” släpptes vi in. PÃ¥ vägen in till juicebaren passerade jag kakavdelningen och bakom diskarna stor alla tjusigt uniformerade expediter och bugade för mig och bara mig. Som svensk kan man bli lite generad av det – att gÃ¥ nerför en lÃ¥ng gÃ¥ng med 20-30 personer allvarligt bugande och utropandes mekaniska välkomstfraser. FÃ¥r ju för fanken dÃ¥ligt samvete att jag inte köper deras kakor!
Nu sitter jag pÃ¥ Starbucks och dricker kaffe och försöker komma ifatt pÃ¥ mailen. Har lite Ã¥ngest som alltid när jag varit i Sverige och pÃ¥minns om hur mycket jag saknar min mamma och pappa och bröder och gamla kompisar… Var sÃ¥ sorgset att säga hejdÃ¥ och veta att min egen mamma och pappa aldrig mer kommer se mig med just denna magen. Det är sÃ¥ mycket jag missar i de personer som är viktigast i mitt livs liv, och sÃ¥ mycket de missar i mitt. Och nu när jag stÃ¥r pÃ¥ tröskeln till det största som har hänt mig sÃ¥ känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen att inte det ska delas med dem som tillsammans med Beats äger mitt hjärta.
Jag funderar sÃ¥ det knakar. VILL jag verkligen bo pÃ¥ andra sidan jorden just i den livsfasen som ligger framför oss? Tokyo är min stora stadskärlek och jag kommer aldrig kunna hitta den inspirationen och kreativiteten om vi bor i Sverige, men är min inspiration och kreativitet värd sÃ¥ mycket att jag väljer den framför att vara mitt i det kluster av värme, kärlek och trygghet som Sverige erbjuder? Innan var det sÃ¥ självklart, men nu… Jag plÃ¥gas av dÃ¥ligt samvete inför mina och Beats familjer och inför vÃ¥rt ofödda barn. Är det verkligen rätt att neka dem att pÃ¥ riktigt lära känna varandra? Jag kan banna min rastlösa själ att jag inte kan vara som sÃ¥ mÃ¥nga andra och slÃ¥ mig ner där jag har mina rötter och vara nöjd. Jag mÃ¥ste ha sÃ¥ jädrans mycket yttre stimulans att det nästa är sjukt. Jag mÃ¥ste omge mig av brus och energi och galenskap, och pÃ¥ den fronten räcker tyvärr inte Sverige till för mig. Samtidgt blir jag tokig i Japan av att leva ett liv som mina närmaste inte är en del av. Fram tills nu har det ju funkat – jag kan liksom leva med att mamma inte sett mig sjunga karaoke eller att pappa inte har en aning om hur vÃ¥r lägenhet ser ut – men nu med Lillan… Usch, jag vet verkligen varken ut eller in. Vad gör nomader som vi just när livet nÃ¥r en av sina fÃ¥, massiva milstolpar??? Nöjer man sig med skypekonferenser eller slÃ¥r man sig tillfälligt ner i en vardag som skrämmer en sönder och samman (Stockholm fÃ¥r ursäkta, men det är ingen storstad som jag definierar storstad), men som ger en närhet till det som egentligen spelar nÃ¥gon roll, alltsÃ¥ familjen och bästa vännerna?
Jag är väldigt Jekyll och Hyde just nu känner jag.
Dessutom har ju bÃ¥de jag och Beats nÃ¥gon slags karriärer här i Tokyo, och det är svÃ¥rt att hoppa av i halvtid och starta om. Jag skulle i och för sig jättegärna jobba pÃ¥ en svensk magasinredaktion, sÃ¥ länge det är drivigt folk och jag slipper vara nära svennefasoner som sura miner sÃ¥ fort man mÃ¥ste jobba till senare än 17 eller hela lunchraster dedikerade till att bittert smutskasta chefen. Jag pallar inte det med Sverige – att mÃ¥nga slutar glöda nÃ¥gonstans mellan snack om övertidsersättningar och rätt-ska-vara-rätt-diskussioner. Jag vill vara där man kör sÃ¥ det ryker – inte för att man MÃ…STE utan för att man VILL.
Nej, nu svamlar jag mycket känner jag. Hur som helst är det inte minsta aktuellt att lämna Tokyo pÃ¥ ett bra tag, om vi nu ens gör det. Bara att skriva ”lämna Tokyo” känns nästan lika fel som att srkiva ”lämna Beats”. Jag vet inte längre vem jag är om jag inte har livet som jag nu har haft i tre Ã¥r. Och vilka är jag och Beats utan Tokyo? Jäkla skit-Gud som sÃ¥g till att man föddes i ett land som är sÃ¥ trÃ¥kigt att man inte har nÃ¥got val annat än att flytta till andra sidan världen för att känna att man lever! Ofta säger jag och Beats att vi mÃ¥ste se till att om sisÃ¥där en tjugo Ã¥r bo pÃ¥ ett ställe som är sÃ¥ attraktivt att vÃ¥ra ungar inte känner flyktbehov sÃ¥ fort studentmössan Ã¥kt av. Det behöver inte vara Tokyo, men kanske London eller Paris eller vad vet jag…
Okej, SLUT på svammel! Borde nästa ge pris till den som lyckats traggla denna utläggning.
Från Tokyo med Kärlek, Världens mest förvirrade Maria
Välkommen hem!
Jag tror att oavsett var man bor kommer man alltid att känna en längtan efter att fly en period men också en längtan av att komma tillbaka. Nyfikenheten hos sina kids eller nära och kära, att vilja upptäcka världen, infinner sig alltid tids nog. Det enda man kan hoppas vara nöjd med är väl att de till slut vill komma hem en stund. Och vill de inte det så går det ju faktiskt att resa till dem! :)
Vad jag känner igen mig över ångesten att återvända till ett land som man kallar hemma men som inte innehåller alla nära och kära. Under mina år utomlands bodde jag visserligen betydligt närmare Sverige än vad du gör, men ångesten och ibland illamåendet över att vara så långt borta minns jag som att det vore igår. Jag får magknip bara av att läsa om den.
Hoppas att det känns bättre snart. Ta en Starbucks till, fundera över trista jantementaliteten som råder i Sverige och tänk på hur jävligt det är här på vintern.
Tyckte inte texten var ett dugg svår att komma igenom, jag fastnade totalt. Känner igen rastlösheten och även om jag är lååångt från tvåsamhet och barnafödande kan liknande tankar slå mig då och då. Snart är det min tur att lämna Sverige, ett halvår i taget till att börja med. Men jag har svårt att se att jag någonsin kommer kunna återvända för mer än ett par månader åt gången, max.
Tror bara det är sunt att ha den känslan, att lÃ¥ta sig känna av det där att vi alla är annorlunda och mÃ¥r bra av olika saker. Och sedan bara se till att göra det bästa av sitt kall, det behöver ju inte alls bli sämre för ditt barn och din familj, sÃ¥ länge DU känner dig lycklig med tillvaron och dina val kommer den känslan appliceras pÃ¥ ungen – keep up the good work!
Wow, kanner igen mig sa detbranns i kroppen. ar 25 och laangt ifran barn, men kan anda inte rimligen forsta hurjag nansin skulle kunna bo i sverige igen. br i beijing sedan 2 ar tillbaka och veeet att omjag inte kommer bo har om ety par ar sa kanns det anda saaa avlagset att bo i sverige. varsomhels annars, kina, japan, usa, uk men inte inte inte sverige. sverige kanns helt enkelt for kallt socialt for att jag ska vilja att mina barn vaxer upp dar. i alla de lander jagnyss namnde veeet jag att de skulle fa en sa mycket varmare uppvaxt socialt (grannar, familjevanner, klasskompisars familjer etc) an vad svenskar kan erbjuda. oftasrt har man ju anda en till tva manaders semester per ar och kan da traffa grandmas och grandpas till hundra procent i en massa veckor. de blir inte utan den kontakten de sma, den blir liksom bara koncentrerad i mer intensiva doser!
Vet precis hur du känner dig…jag är svensk-colombian, dvs har föräldrar frÃ¥n tvÃ¥ heeeeeeeeeelt olika kulturer o länder, o uppväxt mestadels i Sverige, men har alltid känt mig sÃ¥ mkt mer colombiansk, iaf när jag är i Sverige, o mer svensk, iaf när jag är i Colombia…dessutom är jag enda barnet och ska flytta till Tokyo nu om 2 veckor! SÃ¥ jag vet precis hur ”skyldig” du känner dig…nu ska jag visserligen ”bara” plugga där i ett Ã¥r, men sen blir det till att söka jobb, och DET, kan jag lova, blir inte i Sverige! Kan jag stanna i Japan sÃ¥ gör jag det…o det känner jag mig skyldig för redan nu, fast jag är singel o inte pÃ¥ lÃ¥nga vägar i närheten av ”villa-volvo-vovve” idyllen som man förväntas skaffa när man är sÃ¥ ”gammal” som jag börjar bli…OM jag nu nÃ¥n gÃ¥ng fÃ¥r barn, sÃ¥ kommer mina föräldrar knappast träffa dem mer än en gÃ¥ng om Ã¥ret…men vad ska man göra, man kan inte leva sitt liv för deras skull, man mÃ¥ste leva sitt eget liv! Gläds istället över MSN, Skype (internet överhuvudtaget), webcams, billiga o snabba flyg o allt annat som finns nuförtiden. Tänk dig hur det var pÃ¥ 70-talet, dÃ¥ min mamma lämnade Colombia och plötsligt träffade en Svensk under sitt utbytesÃ¥r i Moskva…tänk dig vad hennes föräldrar tänkte, dÃ¥ de fick ett brev (ringa gick ju knappt, tog ca 2-4 timmar att koppla fram samtalet o dÃ¥ kunde man bara prata i nÃ¥n minut!) där det stod att deras dotter gift sig med en svensk o flyttat till Sverige! Näee…vi ska nog vara glada att vi lever i den tid som är nu ändÃ¥, eller vad säger du? :)
yes, sa har jag kannt det i 14 !!! ar nu fast det bara a lite over 2timmar med flyg fran paris hem till foradlrarna. och de ska ocksa bli morforaldrar … om typ 6 veckor. Obekvamast ar de drommar som komme rnagra ganger om aret nar man inte vet vilket land man ar i nar man vaknar-kanns olustigt men det gar snabbt over. Kan nog inte heller tanka mig att flytta ”hem” men vad tusan gor jag huhuhu har tom kopt lagenhet har nu – oups
Skulle inte en idé vara att skapa en lösenordskyddad blogg dit bara närmsta familjen och vännerna från Sverige får läsa? Så kan du dela med dig av mer än du kanske känner för att visa ALLA främmande människor som läser bloggen?
Hej! Jag drabbas ocksÃ¥ av liknande tankegÃ¥ngar med jämna mellanrum. Jag bor pÃ¥ västkusten i USA och har efter 3-4 Ã¥r utomlands börjat hata avstÃ¥ndet pÃ¥ c:a 15 flygtimmar som det tar att komma hem till Sverige. Jag har OFTA skitdÃ¥ligt samvete gentemot familjen och släkten därhemma. Tidigare tänkte jag aldrig sÃ¥här, dÃ¥ var jag bara glad över att kunna leva mitt liv härborta. Men nu känns helt plötsligt min vistelse härborta mer permanent och man ser den äldre generationen av utlandssvenskar som 30 Ã¥r senare fortfarande reser hem till Sverige 1-2 ggr om Ã¥ret för att hälsa pÃ¥ släktingar, och deras barn här i utlandet har verkligen inte den där speciella kontakten med tex sina mor och farföräldrar som man själv har eftersom man bodde typ granne med sina under uppväxten. Dessutom inser man hur mycket föräldragenerationen uppskattar sina barns närvaro pÃ¥ ”Ã¥lderns höst” och jag hatar att inte kunna komma hem till mina föräldrar och käka middag och prata och bara umgÃ¥s. Uuuh jag kan verkligen identifiera mig med vad du beskriver.
Det är enekelt. Det är bara att flytta hem till Sverige igen. Hem till radhus, Volvo och vovve. Din karriär kan du glömma nu när du får barn. Beats har heller ingenting att säga till om nu när DU ska flytta hem till mamma.
Förresten hur attraherad är du egentligen av Beats nu ´när du hellre väljer mamma framför honom? För du får ju räkna med att han kommer känna sig misserabel om ni flyttar till Sverige. Vill du vara ansvarig för detta?
Ah jag kanner massa igen mig i din tankegang. Jag vantar med mitt forsta barn och bor pa Nya Zeeland, oandligt langt borta kanns det som nu. Har aldrig saknat min narmsta familj och mina finaste vanner som sedan jag fick reda pa att vi skulle ha barn. Kanns typ skitsorgligt att mina foraldrar inte ens kommer att se mig under graviditeten. Och sen i framtiden, hur ofta kommer vi kunna ses? Kommer mina foraldrar bli nastan framlingar for mitt barn. Fast jag antar att man gor ett val och sa fungerar det, eller sa gor det inte det och da forandrar man situationen. Du verkar ju anda tanka rationellt kring det hela.
