Jag känner mig manad att ta upp studentflaken. Igen. Jag vet. Men någonting har hänt. Jag känner inte igen mig själv. Låt mig ta det från början:
Jag hatar studenter, studentflak, studentmottagningar, fulla brudar i för smÃ¥ klänningar som sitter pÃ¥ huk utanför min port och kissar sÃ¥ det skvalar mot asfalten. Jag tog aldrig studenten själv, kanske kan man finna roten till mitt förakt där. Ã…synen av studentflak brukar vanligtvis fÃ¥ mig att vilja gasta saker som ”Grattis till arbetslösheten och välkommen till verkligheten din jävla kossa!”, och ”Oj, oj, oj, du har TAGIT STUDENTEN, vilken BRAGD, herregud, VI MÃ…STE FIRA, det är inte mÃ¥nga som lyckas med den grejen nu för tiden…”. Lite lagom sansat och nyanserat, jag vet.
Men. Men. Häromdagen gÃ¥r jag gatan fram, hör det välbekanta dunket och vrÃ¥let bakom mig, vänder mig om och ser dessa ciderindränkta barn skrika i falsett. Och ler. Jag ler! Jag vänder mig om pÃ¥ trottoaren, stÃ¥r stilla och LER! Jag kan inte riktigt förklara vad som hände sÃ¥ här i efterhand, men jag tror att tankar av typen ”Ã…h, de är sÃ¥ lyckliga…” for genom mitt huvud.
Sen gick jag hem och flådde en kattunge.
Jag känner precis som du… Trots att jag tagit studenten. Jag menar, vad är det för big jävla deal? Jag känner inte den minsta nostalgi, jag känner bara förakt mot bÃ¥de dem och mot mig själv för att jag stod pÃ¥ ett sÃ¥nt där flak. Men jag var nykter, Ã¥ngestladdad och ville bara hem.
Och sÃ¥ bara… ja… jag log ocksÃ¥ Ã¥t dem häromveckan. Micket sjukt.
Jag log åt dem igår, fast det var nog mest som ett hån eftersom det spöregnade på dem.
Jag hittade precis den här bloggen och tycker du skriver totalt fantastisk.
Måste bara få säga att jag tog studenten för några veckor sedan. Ingenting jag såg fram emot alls, inte på något sätt. Jag ville fortsätta träffa min klass varje dag och jag protesterade mot att vi skulle stå på ett flak och skrika. Hela grejen med att bli så uppvaktad för någonting man inte ens ser fram emot kändes bara jobbigt och nästan pinsamt.
MEN det visade sig bli en av dom roligaste dagarna i mitt liv. Att inse att man faktist tagit sig igenom tolv år av redovisningar, uppsatser och alla extremt långtråkiga lektioner man genomlidit. Allt positivt som man också upplevt under sin skoltid (hela sitt liv i princip), det blev helt plötsligt så värt att fira! Och dessutom hade jag fett kul på flaket trots att jag bara druckit ett glas champagne på champagnefrukosten.. så det berodde inte på någon värre fylla.
Fint att du log mot studenterna den här gången.
Jag blev varm i hela kroppen av varenda leende jag möttes av från gatan när jag själv stod på vagnen och skrek! Fin och bra dag! Inte mindre värd att firas än midsommar som vi alla får helt oförtjänat!
