sent i fredags kom vi fram till stockholm, efter drygt sex timmars körning. både emma och jag var ganska möra, och väl inne i lägenheten somnade vi innan vi ens hann säga god natt. när morgonen tog vid hoppade jag på en tunnelbana in till stan, och med en liten lista på saker jag ville göra började jag med att besöka grandpa vid fridhemsplan.

en klänning senare drack jag kaffe i den ljusa solen, och medan jag vände blad i min bok tänkte jag att sommar är det finaste som finns. dörrarna till världen slås upp, hjärnan är öppen för förslag, livet bockar av höjdpunkt efter höjdpunkt.

med en vattenflaska i ena handen och väskan i andra promenerade jag till rådhuset, strax bakom sergels torg, över norrmalmstorg, vidare över gamla stan, bort mot slussen, och i en kraftig sväng möttes jag av ett stort virrvarr av poliser, ambulanser och bussar som fastnat i trafiken.

någon verkade ha blivit påkörd, och medan vissa på avstånd tittade på olyckan, gick jag upp för det lilla berget, bort från alla spår av blod som långsamt torkade in i asfalten på vägen nedanför mig. istället för att på ett nyfiket samt aningen skräckslaget vis undra vad som hänt, satte jag mig på café string där jag åt min antagligen sämsta mozzarella/tomat-macka någonsin.

det slog mig dock att om det inte varit för att vid ett flertal tillfällen i italien, för mindre än två veckor sedan, ätit de godaste, mest fantastiska mackor av samma slag, hade strings mackor kanske inte varit så jävliga. eller jo, förresten, det hade de. vilken macka som helst, på vilket malmöfik som helst, är hundra gånger bättre. punkt.

efter ett snabbt ombyte hemma hos emma begav vi oss återigen in till stan för att äta den sämsta thaimat någonsin, och medan hon plåtade pj harvey på nalen, mötte jag upp med min andra emma, hemma hos henne, där en förfest pågick. tillsammans begav vi oss till en svt-fest, någonstans, och jag fastnade med en kille vars mun aldrig verkade vilja sluta prata, men utan hans konstanta prat måste jag erkänna att jag antagligen hade somnat i ett hörn någonstans.

slutligen fick jag mitt lilla gäng av bekanta att lämna festen, för att ta taxis vidare till södra teatern där klubben slick var i full gång. för första gången på säkerligen flera år betalade jag inträde för att komma in på en klubb, och för första gången på lika många år lämnade jag lokalen inom fem minuter. jag behövde bara ta en titt på dansgolven och höra den vidrigt dåliga technon, innan jag tog på mig jackan som jag fortfarande hade i handen, och gick till slussens t-banestation.

i väntan på tåget mot norsborg fortsatte jag läsa i min bok, och mitt i en mening såg jag hur en tjej som daniel brukade knulla gick förbi mig. det nästan hysteriskt roliga med det är att efter att hon knullat daniel, började hon knulla daniels kompis, markus, och numera ser hon ut som en kopia av dem båda två. det var som om hon medvetet kollat in i daniels garderob och snott hans beiga sommarjacka, krympt den i tvätten, och för att dölja sitt brott flyttat till sthlm.

anyway. ett sms till daniel och en tunnelbaneresa senare låg jag återigen i en säng och somnade som den sömnälskare jag är. faktum är att jag är så pass bra på att sova att jag inte ens märkte att emma och hennes syster malin började flytta ut alla möbler ur rummet jag sov i. sängen bredvid mig, byrån, alla lampor, vips var allt borta, och jag sov fortfarande som om inget hade hänt runtomkring mig. först några timmar senare, då emma kom in för att hämta en spegel och en tv som stod bara några centimeter ifrån mig, reagerade jag genom att öppna ögonen, se mig omkring, och sedan somna om.

när jag väl bestämde mig för att stiga upp hade malin redan hunnit lämna sthlm, vilket kändes tråkigt, emma hade massa bilder att redigera, och jag hade ett stort sug efter konst, som jag bestämde skulle intas på moderna museet. jag hoppade av tunnelbanan i gamla stan och promenade sedan bort till skeppsholmen, och på vägen dit gick jag förbi mynttorget där ssu hade en demonstration.

”yalla yalla, sverige vill ha jobb” ropade de ut över torget, och medan jag log Ã¥t alla söta demonstranter rÃ¥kade jag se thomas bodström i kanten av folkmassan, just där jag skulle slingra mig igenom. eftersom jag hade mina solglasögon pÃ¥ mig tittade jag kanske pÃ¥ honom en sekund för mycket, sÃ¥g att han inte ser sÃ¥ jävlig ut för att vara… närmare 50, och möttes underligt nog av hans ögon som pÃ¥ ett vänligt vis stirrade rakt in i mina.

allt detta tittande gav mig såklart panik, eftersom jag trodde jag skulle vara säker bakom mina tonade glas. med ett mindre skratt ökade jag takten, och tänkte att jag nog får skaffa en fet spritpenna som jag kan måla över glasen med, för hallå, hela poängen med solglasögon är ju att man ska kunna spana på folk utan att de märker något.

en ny fotoutställning, åter till verkligheten, fanns att se på moderna, men den var såklart inget i jämförelse med dalis långa skinka, eller duchamps hjul, fönster och pissoar. än en gång mindes jag hur mycket jag älskar dadaister. det finns nog ingen genre av konst som gör mig lika glad.

min andra emma hörde av sig lagom till att jag strosat genom allt som fanns att se på moderna, och efter en promenad bort till söder tog vi med ett par cappuccinos från emmas favoritkaffebar, svart kaffe, och satte oss i solen på nytorget. med hunger i magtrakten mötte vi sedan upp en massa folk för att äta vietnamesisikt, vilket, surprise!, såklart var helt värdelöst (vad är det för fel på all mat i sthlm?!).

jag var så hungrig, och kände mig matt efter att inte ha ätit en ordentlig middag på flera dagar, att jag trots den riktigt menlösa smaken på maten ändock försökte äta, men jag hann inte med mer än ett par tofubitar innan magen vände sig uppochner och fullkomligt vägrade att äta mer. när servitrisen kom för att tömma bordet på tallrikar frågade hon om maten hade smakat bra, och utan att ens orka vara trevlig sa jag som det var. nej, det var inte så gott, men kanske valde jag bara fel rätt, vilket verkade få alla andra att förtydliga hur mycket de tyckte om sin mat.

medan emma och de andra gick på en spelning med anna järvinen i en kyrka vid mariatorget, åkte jag hem till min första emma för att hämta min resväska. eftersom hon hade tömt sin lägenhet på allt innehåll behövde hon själv tältsängen som jag sovit på de senaste två nätterna, så jag fick denna natt sova hos min andra emma istället, vilket jag såklart inte hade något emot.

när jag ytterligare en stund senare hade kommit hem till den andra emmas lägenhet latade jag mig en stund framför datorn innan jag gick två kvarter bort för att irl-träffa david, alias skräpclownen, på nada. bara ett par minuter efter att vi mötts upp kom emma som behövde nyckeln för att komma in i sin lägenhet, och i en sekund eller två tänkte jag att david säkert skulle tro att jag bett henne komma dit för att kolla om jag behövde räddning. men så var det såkart inte. jag kan rädda mig själv, om det nu skulle behövas.

för er som redan läst davids inlägg om hur jag spydde galla över hur tragiskt jag tycker det är med människor som dricker alkohol, samt om hur mycket jag avskyr sthlm, kan jag avslöja att det såklart inte var det enda vi pratade om, och att jag som vanligt var en trevlig människa, trots att många av er verkar vara övertygade om motsatsen, vilket såkart även det diskuterades. när barerna stängde klockan ett på natten bytte vi ut de höga barstolarna mot en låg soffa, och med davids itunes i bakgrunden fortsatte vi diskutera i princip allt som går att diskutera. så som man måste göra för att lära känna någon, hur många blogginlägg man än läst av varandra.

runt två på natten messade emma mig för att kolla om jag blivit kidnappad, men jag verkade ha överlevt hittills, och försäkrade henne om att jag snart skulle komma hem, vilket jag också gjorde. en timme senare dök jag ner i hennes soffa, och likt det sömnmonster jag är tog det inte mer än ett par minuter innan jag började drömma om att jag bodde i berlin igen, hemma hos adam, som tydligen hade utökat sitt hattsortiment.

tredje och sista dagen i sthlm var således framme, och innan jag visste ordet av satt jag i en stol i emmas studio för att bli sminkad och få håret fixat inför en plåtning för pause.se. bästa kommentaren kom från en av make up-artisterna som tyckte jag var den bästa modellen för att jag var så rolig och avslappnad, och för att visa exakt hur fånig jag var filmade emma mig. jag gissar att ett långfinger eller två kommer dyka upp i hennes blogg inom en snar framtid.

efter plåtningen fortsatte emma och jag vår dag med att inte bara fysiskt, utan även psykiskt, misshandlas av pt-karin, på balance. hon visade oss en massa hysteriskt jobbiga övningar som vi nu ska göra, två gånger i veckan, och ibland kände jag mig så kass att jag skrattade rakt ut och således tappade balansen. trots att vi bara gjorde en liten del av allt vi egentligen ska göra, då detta var en undervisning av övningarna och inte ett egentligt träningspass, var både emma och jag helt förstörda efteråt.

ni som vet hur mycket jag klagar över att emma brukar tvinga mig att springa pÃ¥ löpbandet efter att vi redan gymmat i en timme, kan härmed fÃ¥ ny, uppdaterad info om vem som i framtiden kommer fÃ¥ ta all skit – nämligen karin, vilket hon sÃ¥klart bara tar som en komplimang. hon är en ond, snäll, söt, och jävlig person pÃ¥ en och samma gÃ¥ng, och när vi svettiga som fÃ¥ lämnade lokalen konstaterade bÃ¥de emma och jag att vi kommer fÃ¥ träningsvärk utav bara helvete. inte bara av det vi under den senaste timmen fÃ¥tt genomlida, utan framförallt hela passen som vi mÃ¥ste överleva pÃ¥ hemmaplan.

med en stressig och fullpackad dag bakom oss satte vi oss återigen i bilen för att ta oss tillbaka till malmö. denna gång fick jag köra ganska mycket, mest pga att emma inte är van vid att vara vaken lika sent som jag, och vi började köra från sthlm först halv tio på kvällen, vilket innebar att vi var framme strax innan fyra på morgonen.

att köra mitt i natten finner jag dock lika tillfresställande som terapi, så jag klagade inte en enda sekund, utan körde istället i tre timmar i stäck, utan en enda paus. jag finner det rogivande att trafiken under nätterna är minimal, och till 80% består av långsamma långtradare som man i lagom fart kör om. månen lyser starkt över skogstopparna, vägarna är raka och mjuka, och tankarna kan utan en enda mp3-låt i närheten lämnas åt sig själva. det är i såna stunder som man inser saker, som kan föra inte bara bilen, utan även själen framåt.

när jag lämnades av framför porten till mitt hus, var andreas fortfarande vaken. varm och naken lÃ¥g han i sängen med en bok, och jag hann inte ens ta av mig skorna innan jag hoppade ner i sängen och bombarderade honom med kyssar. efter att jag hade klagat över hur mör jag kommer bli av den nya träningen, lade jag mig tätt intill honom, med hans mjuka doft mot min trötta kropp, och sekunden innan jag somnade kom jag pÃ¥… att jag hade glömt min dator i emmas bil. fan!

Bokmärk: