jag börjar detta inlägg där det förra slutade – just precis innan sömnen slog till och jag insÃ¥g att jag glömt datorn i emmas bil. detta är sÃ¥klart ingen katastrof. världen kommer inte gÃ¥ under för att jag inte publicerar tre inlägg om dagen. jag kommer inte ens bli dödshotad sÃ¥ fort jag försöker lämna lägenheten.

på andreas höga cykel cyklade jag sent på kvällen ner till västra hamnen, där jag satte mig på sundspromenaden framför solnedgången, i väntan på att emma och per skulle komma hem från ett restaurangbesök i dockan. bara ett par minuter efter att jag landat min rumpa vid det stora havet kom en ensam man i 35-års åldern och gick förbi, och när han sneglade på mig där jag satt med ett grönt äpple i handen log han stort.

med en högst misstänksam blick log jag kort tillbaka, och när jag följde hans steg såg jag att han satte sig bara tio meter ifrån mig. detta trots att hela sundspromenaden var tom på folk, och han hade kunnat sitta precis var han ville. jag tog det som ett dåligt tecken.

istället för att till fullo njuta av skådespeleriet längs med havet, började jag ställa in mig på att eventuellt bli tvungen att springa ifrån denna potentiella våldtäktsman, rånare, mördare eller desperata man i sökandet efter en ny flickvän eller ett tillfälligt knull. alla alternativen är såklart dåliga, men får jag välja blir det trots allt något med våldsinslag. att bli stött på, när jag bara vill vara ifred framför den orange solnedgången, skulle vara i samma klass som a nightmare on elm street.

långt borta i horisonten kunde jag tack vare det klara vädret se hur ljusen från varje bil rörde sig längs med öresundsbron, hur varje inkommande flygplan gjorde sig redo för landning, och hur lampa för lampa tändes borta på den danska marken. det var fint, och om det inte varit för kylan som verkade komma från ingenstans, hade jag säkerligen kunnat sitta där hela natten.

jag gissar att den potentiella våldsmannen tio meter bort kände av samma kyla, trots hans långa svarta rock, då han snart började röra sig, åt samma håll som han kom från, dvs i min riktning. för en sekund stelnade jag till, gjorde mitt bästa för att låtsas som att jag i ögonvrån inte alls följde hans steg, men just som han passerade mig släppte jag allt.

”enjoy the last breeze” sade han och log medan han försvann bort, och nästan som i chock fick jag ur mig ett ”oh, thanks”. han var alltsÃ¥ bara en engelsman, kanske en turist, uppväxt i ett samhälle där man är trevliga mot varandra. till skilland frÃ¥n vÃ¥rt kära sverige, där trevlighet ses som psykisk sjukdom man ska akta sig för.

när mitt inbillade hot nu var borta, messade jag emma med en liten klagovals över den sjunkande temperaturen, och bara en kvart senare dök hon i sällskap med per upp vid sin lägenhet. vi konstaterade att våra rumpor och lår ömmade efter gårdagens fysiska misshandel, och sedan tog jag min älskade dator i famnen och begav mig hemåt möllan.

längs med alla mörka gator cyklade jag,

längs med alla tankar njöt jag,

längs med alla ilningar i mina muskler log jag.

Bokmärk: